Att föda barn

Jag vandrar ofta tillbaka till förlossningen i mina tankar. Det var den värsta men samtidigt den häftigaste och mäktigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Värsta i den bemärkelsen att det gjorde fasligt ont, men såhär i efterhand är det alla positiva tankar som tar överhanden. Jag kan ärligt säga att minnet av smärtan har bleknat ju längre tid som passerat sedan förlossningen. Såhär nio månader senare har jag svårt att sätta fingret på exakt hur ont det faktiskt gjorde, även om jag minns att det gjorde ont. Men för lillans skull skulle jag utan att tveka gå igenom allt igen.

Det är helt otroligt hur kroppen fungerar, vad den klarar av. Sedan jag födde har min respekt för den kvinnliga kroppen verkligen skjutit i höjden. Vi är allt bra grymma! Under graviditeten var jag aldrig rädd inför förlossningen, utan jag såg fram emot den nya utmaningen och mötet med vårt älskade barn. Däremot var jag orolig för hur jag skulle kunna hantera smärtan och om något skulle gå fel, att snubbla på mållinjen. Tänk om det värst av värsta skulle hända.

Det är fantastiskt hur ens kropp vet hur den ska göra, även om du själv inte gör det. Att få känna kraften i värkarna, känna hur magen spänns och hur kroppen kämpar inför mötet med vår skatt, en sådan naturkraft, det var obeskrivligt. Jag hade inte förväntat mig att förlossningen skulle kunna ta så lång tid. Från den första värken tills lillan föddes tog det hela 56 timmar. Timmar, dagar, med värkar minst var 10e minut. Timmar av smärta, men också förväntan. Längan efter vår lilla. Det var det jag fokuserade på genom hela förlossningen, att för varje värk var jag en värk närmare att få träffa vår bebis.

Det som hjälpte mig igenom förlossningen var först och främst min följeslagare här i livet, min man M. Utan honom hade jag aldrig klarat av det. Han höll upp mig när jag trodde jag inte orkade mer, peppade mig och försökte mata mig emellan värkarna. Han var min stöttepelare, min smärtlindring. Timme efter timme masserade han mitt ryggslut, då det var där mycket av smärtan i mina värkar satt. Han gjorde det utan att klaga, värk efter värk, jag förstår nu efteråt hur tufft det måste ha varit. Att se mig ha så ont utan att kunna göra något.

Det som hjälpte mig att klara av smärtan det var att fokusera på andningen. Djupa, lugna andetag. Att slappna av, att följa med i kroppens arbete. Andningen blev min smärtlindring, under värkarna gick jag in i mig själv, satt och gungade på en pilatesboll medan M masserade min rygg. I början skämtade vi mellan värkarna, pratade drömmande om det kommande mötet, men på slutet var jag i min egna bubbla. Nästan okontaktbar för omvärlden. Fokus hamnade på varje enskilt andetag, andas in, andas ut. Snart är det över.

Jag hade innan förlossningen ingen aning om hur pass vanligt olika komplikationer faktiskt är. På både gott och ont, det är onödigt att gå och oroa sig för saker som kanske kan inträffa, men samtidigt stillar det sinnet om man läst på innan. Så mitt tips till förstföderskor är: läs på, allt ni kommer över. Sätesbjudning, litet bäcken, eller akut kejsarsnitt är så mycket vanligare än jag föreställt mig men det slutar för det allra mesta lyckligt. Som i mitt fall, som tillslut slutade med sugklocka, då jag var utmattad, lillan fastnade och värkarna var för korta och täta för att vara effektiva. Efter 8 drag med sugklockan fick jag äntligen träffa vårt älskade barn. Men allt var helt klart värt det, vi fick ju älskade Alicia tillslut.

När jag fick upp lillan på mitt bröst, det var den bästa stunden i hela mitt liv. All smärta var som bortblåst, allt fokus hamnade på den där otroligt lilla, kladdiga varelsen som precis tog sina första försiktiga andetag där på mitt bröst. Jag kände direkt att det här, det vill jag vara med om igen. Kärleken var så otroligt stor i det ögonblicket, det går knappt att beskriva i ord. Sedan den dagen har kärleken gjort det omöjliga och växt än mer. Alicia Mikaela - en perfekt blandning av mig och mitt livs kärlek.


Hela min förlossningsberättelse kan du läsa här.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

eschutz
eschutz,
Jag längtar såå till förlossningen samtidigt som jag är nervös för hur de ska kännas o rädd för att det skulle bli några komplikationer ..
nouw.com/eschutz
mammashus
mammashus,
Jag känner igen det där, så kände jag med. Men det kommer gå hur bra som helst ska du se! 😊
nouw.com/mammashus
eschutz
eschutz,
Hoppas de ☺️ de går som de går! Så länge alla mår bra!
nouw.com/eschutz