Att föda utan krystvärkar

Med inspiration från fina @bolmgren tänkte jag här skriva om hur jag upplevde mina krystvärkar. Vill du läsa hela min förlossningsberättelse hittar du den här.

Efter en andra hinnesvepning kom äntligen den där första värken på kvällen den 150921, hela tio dagar över tiden. Om du hade berättat för mig att det skulle ta 56 timmar tills jag skulle få träffa var underbara lilla tjej för första gången hade jag nog tappat hoppet där och då. Just då fokuserade jag på att ta mig igenom värk efter värk, att hålla mig lugn och att andas. Jag ville vara hemma så länge som möjligt. Efter en andra natt hemma med onda värkar bestämde vi oss tillslut att åka mot förlossningen på morgonen den 150923.

Mycket av tiden inne på förlossningen spenderades sittandes på en pilatesboll med M bakom mig, med hans stora händer som masserade mitt ryggslut där mycket av smärtan satt. Jag andades mig igenom värkarna som var väldigt oregelbundna. Kl 18:45 sattes dropp med värkstimulerande medel och snart kom värkarna tätare igen. Klockan passerade 20 och jag började bli allt tröttare, helst skulle jag vilja ta ett varmt bad som smärtlindring men det var uteslutet efter de tagit hål på hinnorna så att vattnet gått. Utan M vid min sida hade jag aldrig klarat av det, han höll min hand, höll mig lugn, masserade mig och fick mig att äta lite mellan värkarna.

Klockan blev 22 och det var skiftbyte. Jag var helt avtrubbad mot omvärlden, tidigare hade jag småpratat med barnmorskan men nu uppfattade jag knappt den nyas namn. Hela min värld bestod av M, hans lugnande röst och trygga händer, som hjälpte mig igenom varje värk. Nu var jag öppen 7 cm och barnmorskan tyckte att jag skulle gå på toaletten. Den halvtimmen jag och M spenderade på den lilla toaletten var den jobbigaste tiden av hela förlossningen. Jag tappade fokus när jag inte kunde koncentrera mig på andningen och M inte kom åt att massera. Jag sa till M att "nu tappar jag kontrollen" samtidigt som jag snyftade till.

Tvivel på hur jag skulle klara av det sista av förlossningen flög förbi i mitt huvud, jag var så trött och samtidigt stegrade sig smärtan i värkarna. M var den som höll mig vid ytan, höll mig upprätt och hjälpte mig tillbaka till vårt rum. Väl där slängde jag mig mot gåstolen då nästa värk kom, med en sådan kraft och tryck att jag nästan slogs omkull. Den första krystvärken, en sådan urkraft! Barnmorskan frågade om det tryckte på, och de orden var det som lugnade mitt sinne igen. Jag återfick mitt fokus, snart skulle lillan äntligen vara här! På ungefär en halvtimme när vi var inne på toaletten hade jag öppnat mig de sista centimetrarna, nu återstod endast en liten kant. En bricka med olika instrument rullades in, förberedelser mot det mest fantastiska mötet i mitt liv, det med vårt underbara barn.

150924. Klockan passerade 24 men den sista lilla kanten ville inte ge med sig, lillan satt fast där bakom och jag var helt slut. Det värkstimulerande droppet ökades på hela tiden men värkarna var inte som de skulle. Nu var de för täta och korta för att vara effektiva. I drygt två timmar hade jag krystvärkar innan lillan föddes, men själva värkarna blev allt mer kraftlösa. Tillslut kunde jag inte ens säga när jag hade en värk och när den var över, allt gjorde ont. Trots att jag inte använde mig av någon smärtlindring är minnet av smärtan diffus såhär i efterhand. Jag minns tydligast den totala utmattningen, men inte själva smärtan, minns inte alls den där omtalade brännande smärtan alla pratar om.

Hela tiden pushade M mig, sa lugnande ord och fick mig att behålla lugnet. Mitt under en krystvärk minns jag så tydligt att jag hörde tonerna av Johnny Cash - Ring of fire. Totalt opassande och perfekt på samma gång, ingenting som man kan räkna ut i förväg. Tiden stannade för ett ögonblick och jag fångade Ms varma blick och vi skrattade tillsammans mitt i allt det onda. M hjälpte mig igenom smärtan, var min fasta punkt, min smärtlindring och min trygghet att luta sig mot. Men lillans hjärtslag blev tillslut påverkade så klockan 00:39 bestämde vi oss för att det var dags för sugklockan. Det skulle krävas 8 drag och alla mina krafter innan jag äntligen skulle få träffa min dotter, verkligen i sista minuten då jag hörde läkarna prata om akut snitt i bakgrunden. Det om något sporrade mig att ta i allt jag bara orkade.

Kl. 01:02. Med mina sista krafter och barnmorskans draghjälp med sugklockan fick jag upp denna varma, kladdiga, underbara varelse på mitt bröst, mitt älskade barn, den känslan som infann sig i det ögonblicket går inte ens att beskriva i ord. Så mycket kärlek i ett så litet rum. Med M vid min sida och lilla Alicia i min famn, då fann jag var jag hörde hemma. Den evighetslånga väntan och längtan var över, och vi skulle senare få åka hem, som en liten familj. Ofattbart och underbart. Alicia - en perfekt blandning av oss båda. 2870 gram och 49 centimeter ren kärlek.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer