Att gå över tiden: Bf + 13

Liten var beräknad till den 11 september 2015, det var det datum vi så länge såg fram emot, längtade efter och ständigt räknade ner till. Dock fick hon gärna välja att titta ut på ett inte fullt så laddat datum. Men liten var inte så bra på att passa tider, hon valde att titta ut hela 13 dagar senare, den 24 september 2015. (HÄR kan du läsa min förlossningsberättelse. ) 13 evighetslånga dagar som kändes som om de aldrig skulle ta slut, jag började tvivla på att förlossningen skulle starta överhuvudtaget.

Jag vet att det var naivt som förstföderska att hoppas att liten skulle välja att födas innan beräknad födelse men av någon anledning trodde jag faktiskt det, och det gjorde väntan så mycket längre. I vecka 28 vände hon sig med huvudet ner och i vecka 35 hade hon fixerat sitt lilla huvud. Magen sjönk en liten stund efter det, i vecka 37, och det gjorde att mitt hopp tändes att det snart skulle vara dags. Många säger att man ska titta på hur det var för ens mamma för att få ett hum av hur det kan bli för en själv. Jag föddes 10 dagar innan jag var beräknad och min bror 8, så det gjorde att jag på något sätt trodde att det skulle bli så även för mig. Så fel jag hade.

Efter vecka 37 gick jag på helspänn, bebis var i princip färdigbakad och det kunde ju faktiskt starta nu, eller hur? Men tiden gick och ingenting hände, förutom många sammandragningar som jag hade haft ungefär halva graviditeten. Vecka 40 och sedan dagen för beräknad födelse kom utan minsta lilla känning. Fram tills dess levde jag på hoppet, att jag när som helst skulle få träffa min lilla älskling.

Efter det försökte jag hålla mig sysselsatt dagarna i ända för att få tiden att gå snabbare, men utan att lyckas. Varje dag var en evighet. Jag nästade för fullt, fixade med litens saker och gjorde om inredningen i vårt hem. Jag bytte ut möbler, ändrade om dekorationer och målade om vårt köksbord. Jag städade varenda centimeter av vårt hus. Och sedan gjorde jag det igen och igen. Varje gång jag gjorde det så letade sig tanken in i mitt huvud det kanske är sista gången jag städar innan liten är här? Allt jag gjorde blev snart en sista gång. När jag skulle gå och lägga mig ville jag att allt skulle vara perfekt. Städat, diskat, och nyduschad, så om liten bestämde sig för att komma under natten så skulle jag vara redo, allt skulle vara iordning.

Jag testade allt för att få förlossningen att starta. Alla husmorsknep som kan hjälpa till. Även om jag vet att liten kommer när hon är redo så var jag tvungen att försöka hjälpa till. Tex. långa promenader, storstädning, hallonbladste, och jag vaggade upp och ner för trappan fler gånger än jag kan räkna. Varje natt när jag gick och la mig hoppades jag att jag skulle vakna av värkar men varje morgon vaknade jag besviken. Det kändes som om ingenting hjälpte.

När jag gått en vecka över tiden började det bli påfrestande. Inte speciellt fysiskt, jag mådde relativt bra hela graviditeten, men desto tuffare psykiskt. Jag blev allt mer orolig för att något skulle hända med bebis. Jag började tappa hoppet att förlossningen någonsin skulle starta. Jag blev allt mer emotionell. Jag minns att jag gråtande sa till M att det blir ingen bebis. Att jag skulle fortsätta vara gravid för all framtid. Även när jag hade ett datum satt för planerad igångsättning så var det så jag tänkte. Det blir ingen bebis.

Bf + 10 på förmiddagen hade jag tid för kontroll och en andra hinnesvepning hos min barnmorska. Allt såg bra ut som tur är. Jag var då öppen 2 cm, slemproppen hade släppt och lillans huvud var precis där. Efter att hon gjort den andra svepningen kände jag en skillnad i kroppen direkt. En molvärk i livmodern och en känsla av att något var påväg att hända. Så äntligen den eftermiddagen, så kände jag äntligen den första efterlängtade värken. Att man kan bli så glad för något som gör så ont. 56 timmar efter den där första efterlängtade värken var hon äntligen här, vi blev en liten trio, en liten familj. Jag skulle gå igenom allt igen utan den minsta tvekan, jag fick det bästa av allt här i världen efteråt, vår älskade lilla Alicia Mikaela.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer