Att sakna gravidmagen

V. 27 med lilla Alicia i magen.

Visst kunde jag må dåligt under graviditeten, illamående, lite foglossning, den ständiga nedräkningen fylld med nervös längtan efter beräknad födelse, ja listan kan göras lång, men jag mådde trots detta ganska bra fysiskt som gravid, det var mer psykiskt ansträngande på grund av den ständiga oron. Tänk om. Så mycket som kan gå fel, en så stor önskan att allt ska gå bra.

I början av graviditeten var jag ständigt orolig för missfall, det var svårt att tro på att det verkligen var sant, att det verkligen flyttat in en inneboende i min mage. De första veckorna kunde jag inte riktigt njuta av graviditeten, jag var så orolig att något skulle vara fel med liten, så det var inte fören det första ultraljudet i vecka 13 som jag kunde slappna av lite mer. En sådan otrolig känsla, att få se det lilla knytet där inne för första gången, med sitt minimala lilla hjärta som trots allt slog. Kärlek vid första ögonkastet. Så när de första oroliga veckorna hade passerat började jag kunna njuta allt mer av graviditeten, även om rädslan återkom då och då ända tills lillan var född.

I slutet av graviditeten var jag fylld av oro och rädsla för att liten inte växte som hon skulle där inne, då magen inte växte på drygt en månad. Tillväxtkontroll efter tillväxtkontroll visade att liten mådde bra men var just liten, ca 26% under genomsnittet. Efter varje kontroll var jag så lättad att allt såg bra ut, men jag var ändå orolig.

Under nästa graviditet, om jag får vara med om detta mirakel igen, så ska jag försöka njuta så mycket som möjligt. Alla krämpor och rädslor har bleknat såhär i efterhand och ersatts med en saknad till den mysiga runda magen. Idag är en sådan där dag då jag verkligen saknar den stora runda gravidmagen. Tänk hur fantastisk kroppen är, som lyckats skapa detta mirakel, från ett litet litet knyte till detta vackra älskade barn, där inne i min mage. Jag saknar känslan av litens små buffar, en ständig påminnelse från vårt älskade lilla knyte där inne. Att lätt trycka handen mot magen och känna liten trycka tillbaka, från insidan. Jag hade ständigt en hand mot magen, smekte dess välvda form. Jag pratade med henne, viskade lugnande ord och kärleksförklaringar, sa till henne att hålla sig kvar där inne, att vi längtade så efter henne. En sådan samhörighet redan innan hon var född. Älskade liten.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

jagochjuno
jagochjuno,
Åh, så här i vecka 37 kan jag omöjligen förstå hur en kan sakna denna gigantiska klump mitt på kroppen. Fast det ändrar sig väl sen antar jag.
nouw.com/jagochjuno
mammashus
mammashus,
Tihi, ja det förstår jag, kan vara ganska tungt emellanåt. Vi får se om du saknar kulan sen. ; )
nouw.com/mammashus
IP: 82.99.3.229