Att vara höggravid mitt i en pandemi; den längsta veckan i mitt liv


Idag har jag gått över tiden med 13 dagar, och har officiellt aldrig varit gravid såhär länge förut. Vår förstfödda, Alicia, föddes just på dag 13, men hennes förlossning startade på dag 10 och hon föddes kl 01:02 på natten, så endast en timme in på dag 13. Jag var förberedd på att gå över tiden även den här tredje gången, men kunde inte föreställa mig att få gå över såhär länge igen. Med Leona gick jag över 8 dagar och det var mer hanterbart, helt lagom ändå då jag var förberedd på den sista tuffa tiden.

Varje dag över tiden känns som en evighet, och jag går som på nålar, det kan ju faktiskt starta när som helst. Livet sätts på paus och man går bara och väntar på att det ska starta. Varje kväll vill jag att allt ska vara förberett ifall förlossningen skulle starta, att huset ska vara städat och alla hushållssysslor utförda. I längden blir det jobbigt både fysiskt och psykiskt. Med Alicia minns jag att känslorna låg utanpå, jag blev övertygad om att bebis aldrig skulle komma, det kändes verkligen så. Med Leona kändes allt mycket bättre, men inget kunde förbereda mig på hur det skulle bli den här gången.

Om det nu ”bara” hade varit att jag gått över tiden såhär länge igen hade det varit mer hanterbart, att gå på helspänn konstant är jobbigt i längden. Men addera även en pandemi, att isolera sig från omvärlden och vara rädd att bli sjuk. Tjejerna har varit hemma från förskolan sedan slutet av november för att de inte ska bli smittade, och jag har bara besökt barnmorskan och apotek/livsmedelsbutiken (sparsamt) sedan december. Det blev en annorlunda jul minst sagt men vad gör man inte för att skydda sina nära och kära. Vi har bara träffas de allra närmsta, med avstånd och helst utomhus i evigheter nu.

Min man tog långledigt från jobbet över jul och nyår för att även han skulle kunna isolera sig inför förlossningen. Beräknad födsel var den 9/1 2021 och han var ledig stora delar av december till och med den 10e januari. Den 11e hade jag tid hos barnmorskan för en kontroll och en hinnsvepning, jag hade så stora förhoppningar att det skulle starta det hela och att min man därmed inte skulle behöva återvända speciellt länge till jobbet innan det var dags. Med Alicia krävdes två hinnsvepningar med en veckas mellanrum för att värkarna skulle starta, med Leona startade förlossningen efter endast en svepning. Så efter den första svepningen bara några dagar efter beräknad födsel trodde jag faktiskt att förlossningen skulle starta. Men tyvärr kände jag i kroppen nästan omgående att hinnsvepningen inte hade tagit.

Det har varit en stor oro att någon av oss ska bli sjuk inför förlossningen. Att jag och barnet i min mage ska bli sjuka, oro för att liten ska ta skada, och hur förlossningen skulle kunna genomföras med sådana förutsättningar. Eller att min man skulle bli sjuk och inte få vara med på förlossningen, det har varit en riktigt stor rädsla för mig den här gången. Jag kan inte tänka mig att föda barn utan honom vid min sida, det är helt otänkbart.

Den senaste veckan har varit hemsk, utöver denna rädsla och jobbiga övertid. I måndags (bf+9) hade jag tid för en ny kontroll och ny hinnsvepning. Nu hade jag varit gravid längre än jag var med vårt blivande mellanbarn, och bara det var frustrerande. Jag hade stora förhoppningar att denna andra svepningen skulle starta förlossningen som den gjort med storasyster. I stället ställdes allt på sin spets när barnmorskan efter hinnsvepningen upptäckte att bebis i magen hade oregelbundna hjärtljud. Vi blev skickade på kontroll på förlossningen i Eksjö och den rädsla vi kände i bilen på väg dit var hemsk. Vi blev tillsagda att ta med oss bb väskan ifall att, och vi var så rädda att bebisen inte mådde bra.

Bland det jobbigaste av allt var att min man inte fick följa med upp till förlossningen utan han fick vänta i bilen. Jag var så rädd när jag ensam satt i ett rum på förlossningen med ctg, det var väldigt jobbigt psykiskt. Och det var så hemskt för min man som fick sitta ensam utanför och oroa sig, att inte veta om jag och bebis mådde bra. Som tur var stabiliserade sig bebis hjärtljud och alla test såg bra ut, så vi blev hemskickade med en ny tid för kontroll morgonen efter och potentiell igångsättning. Den natten sov jag nästan ingenting, jag var så orolig för hur bebis i magen mådde och om vi skulle sättas igång dagen efter, något jag från början inte ville då jag önskar en naturlig förlossning, men om det är det bästa för bebis så är det ingen tvekan om vad som måste göras.

Återigen fick min man vänta timmar i bilen medan jag fick en kontroll inne på förlossningen. Läkaren var verkligen noggrann och som tur var såg allt bra ut med mig och bebis. Läkaren förklarade att om bebis mådde dåligt i magen så skulle det snabbt märkas, att de inte brukar återhämta sig utan att det snabbt går utför om något är fel. Då alla proverna nu såg bra ut var ett väldigt bra tecken på att bebis mår bra där inne. Han pratade även igenom alla för och nackdelar med en igångsättning och han tog verkligen min oro på allvar. Tyvärr var det fullt på förlossningen den dagen och han hoppades på att förlossningen skulle starta naturligt, så vi fick åka hem igen efter en rejäl hinnsvepning med nya tider för kontroller framöver.

Natten som följde var lugn, och likaså förmiddagen. Jag och tjejerna försökte få tiden att gå medan min man jobbade. Klockan ett hade jag en tid hos barnmorskan för att lyssna på bebis hjärta och få en ny hinnsvepning. Jag fick återigen en rejäl hinnsvepning, den fjärde totalt, inte speciellt skönt kan jag säga, och jag var nu tre centimeter öppen men hade lite av tappen kvar. Efteråt lyssnade barnmorskan noggrant på på bebis hjärta, och som tur var såg allt bra ut.

Tidigt på torsdagsmorgonen hade jag tid för kontroll och ställningstagande om igångsättning i Eksjö igen. Jag sov nästan ingenting den natten, för vid klockan ett på natten vaknade jag av lätta oregelbundna värkar. Det kändes precis som det gjorde när Leonas förlossning startade, jag kunde sova litegrann mellan värkarna och de var inte speciellt starka. När jag väntade Leona gick sedan vattnet och efter det gick det snabbt. Dock tilltog inte värkarna den här gången den natten, utan värkarna kom med allt mellan två minuter till 30 minuters mellanrum. Några gjorde ganska ont men de flesta gjorde bara små ont.

Så med lite sömn i bagaget begav vi oss återigen till Eksjö. Än en gång fick jag gå in ensam och min man vänta utanför. Jag fick lämna urinprov, kolla tempen och kolla blodtrycket, och sedan sitta med ctg, allt såg bra ut skönt nog och de kunde se mina värkar på monitorn. Sedan var det frågan om jag skulle sättas igång eller inte, jag var nu inne på dag tolv över tiden. De erbjöd, om förutsättningarna var bra, att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå, annars ville de avvakta och se om förlossningen skulle ta fart av sig själv då jag hade oregelbundna värkar redan. Tyvärr skulle det visa sig att läget var oförändrat sedan gårdagen, jag var fortfarande tre centimeter öppen och hade någon centimeter av tappen kvar, så de kunde inte ta hål på hinnorna. Jag fick istället en femte hinnsvepning och skickades hem för att se hur det hela skulle utveckla sig.

Tyvärr avtog snart värkarna och övergick i mensvärk, jag var även väldigt trött och öm i kroppen. Jag försökte allt för att förlossningen skulle starta men inget hjälpte, och resten av dagen gick i snigelfart. Även natten och idag fredag har varit lugn, jag har fortfarande mensvärk men inte mer än så. Jag fick i varje fall sova lite i natt, så mycket en höggravid nu kan sova på natten. Oron att något ska hända med bebis i magen är konstant och dagarna nu är en hel evighet. I morgon lördag har jag återigen tid för kontroll och ställningstagande om igångsättning, så vi får se hur det går. Om inte annat så måste de starta förlossningen på söndag då vi då går in i vecka 43 (42+0).

Något som jag inte förstår är att olika län i Sverige har olika datum för igångsättning, det borde verkligen vara något rikstäckande! I vissa län sätts man igång i vecka 42 (41+0), alltså åtta dagar över tiden, och i andra län precis som här får man gå till 43 (42+0), hela 15 dagar över tiden. Riskerna för bebis i magen ökar ju längre bebis får stanna i magen, till exempel så kan moderkakans funktion försämras. Självklart måste denna risk vägas upp emot riskera av en igångsättning, men jag tycker verkligen att detta borde vara likadant för alla, var man än bor i Sverige.

Nu hoppas jag bara att vår lilla bestämmer sig för att titta ut snart, längtan efter dig är obeskrivlig! Det är först när jag har dig i min famn som jag kan andas ut och släppa denna oro, så kom nu lilla vän! Din familj längtar så efter att få hålla om dig!


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

MARREEKHOLM
MARREEKHOLM,

Hoppas den lille vill titta ut snart 😊

nouw.com/marreekholm
mammashus
mammashus,

Tack, det hoppas jag med!😊

nouw.com/mammashus
LifeIsPreziouz
LifeIsPreziouz,

Jag lider med dig - särskilt när det gäller oron över att vara höggravid mitt i en pandemi. Själv födde jag mitt första barn den 28/5-20, i vecka 40+1. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt den sista tiden, då jag var livrädd att min sambo inte skulle få vara med. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade fått gå in själv, ens till ctg:n. Det var starkt av dig, och jag hoppas verkligen att din man får vara med dig och att allt går bra.

nouw.com/lifeispreziouz
majjssan
majjssan,

Hoppas bebis vill komma snart 💜

nouw.com/majjssan