Dags att åka in till förlossningen!

Ungefär vid den här tiden för ett år sedan hade jag precis åkt in till förlossningen. Det var äntligen dags att träffa vår lilla dotter, äntligen efter över två dygn med värkar. Hela jag var fylld till bristningsgränsen av längtan nu på den tolfte dagen över tiden. Jag ville så gärna se vem det var som gömt sig där i min mage i nio månader nu, se om hon var lik mig eller sin pappa.

Några timmar tidigare hade jag varit inne på kontroll hos barnmorskan, och jag var då öppen 4 centimeter. Hon bad mig ringa hem min man från arbetet och sedan åka in när jag kände mig redo. Det kändes så skönt att veta att jag nu inte skulle behöva åka den timmeslånga resan för att sedan få åka hem för att jag inte var tillräckligt öppen eller liknande, som jag tidigare hade oroat mig för.

Jag spenderade några sista timmar i hemmet med min man, bara vi två. Jag vaggade runt och kontrollerade att vi inte glömt att packa ner något viktigt, men fick stanna upp och andas igenom smärtan hela tiden. Sedan försökte jag äta en sista gång, men jag petade bara i maten, det var nästan omöjligt att äta. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt, vara i hemmets trygga vrå, men nu började smärtan och tröttheten ta ut sin rätt. Så vid ett tiden valde jag att åka in, nu ville jag vara i barnmorskornas trygga händer.

Den där sista bilfärden som två var något alldeles speciellt. Vi tittade på varandra och såg lyckan i varandras ögon, vi skulle snart bli tre, helt ofattbart! Jag satt på en handduk då mitt vatten inte hade gått än, med en hink i knät ifall jag skulle må illa. Precis som min man lovat körde han så sakta längst med grusvägen, noga med att undvika alla gropar. Han hade faktiskt memorerat vägen och alla dess hål, allt för att underlätta för mig. Jag ringde återigen in till förlossningen och sa att vi var påväg in, vilken känsla!

Väl inne fick vi komma till en förlossningssal direkt. Jag vart uppkopplad med ctg och med en liten pulsmätare på fingret. Nu var värkarna täta, med cirka 3 minuters mellanrum. Så satt jag en bra stund och andades igenom värkarna. Men Ctgn hade svårt att mäta lillans hjärtslag, så jag fick ligga stilla på sängen ett tag för att se om de kunde få bättre kontakt där. Emellanåt blev lillans hjärtslag påverkade av värkarna och ibland tappade den fortfarande kontakten med lillan. Nu hade klockan passerat 17:00 och när jag låg ner blev värkarna återigen oregelbundna...


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer