Den där första värken

För ett år sedan idag, ungefär vid den här tiden, kände jag av den där första riktiga värken. 56 smärtsamma timmar senare fick jag äntligen upp vår lilla älskling på mitt bröst. Jag tänkte att jag kommer skriva om det viktigaste som hände under förlossningen, ungefär vid rätt tid, fast ett år senare, för att ni ska få en tydligare bild av allt som hände.

Tidigare den här dagen för ett år sedan hade jag gjort en andra hinnesvepning. Den första gjordes 6 dagar tidigare och efter den hade slemproppen släppt. Men förutom det och extra mycket sammandragningar hände inte så mycket den gången. Nu blev det skillnad direkt. Jag var öppen två centimeter när den andra gjordes, och barnmorskan kunde tydligt känna lillans huvud med fingrarna.

Jag kände en förändring i kroppen direkt efteråt. Det är svårt att förklara, men jag förstod att något var på gång. Det kändes som en spänning i kroppen. Efter besöket hos barnmorskan åkte jag och min man och storhandlade mat, fyllde på kylskåpet ordentligt. Nu började jag känna en obehagskänsla i kroppen, och sammandragningarna löste av varandra.

När vi kom hem lagade vi mat och det var efter det, när jag satt och vilade i soffan efter en händelserik förmiddag som jag kände den. Den första värken. För mig var det ingen tvekan om vad det var för någonting. Det kändes i hela kroppen att nu var det dags. Kan ni föreställa er lättnaden och lyckan att känna denna smärta tio dagar över tiden, när jag nästan tappat hoppet att förlossningen någonsin skulle starta?

Det är nästan omöjligt att beskriva hur en värk känns för någon som inte upplevt det själv. Hela magen drar ihop sig och trycker ner bebisen, vilket inte är helt behagligt. Samtidigt smärtar det över/under magen men för mig gjorde det framför allt ont i ryggslutet, speciellt när värkarna blev mer etablerade. I början var det mest magen som gjorde ont, ungefär som väldigt kraftig mensvärk.

Värkarna kom tätt direkt, med ca 3-4 minuters mellanrum. Dock höll de inte i sig så länge som man skulle önska, utan de höll i sig i ca 30-40 sekunder. Än behövde jag inte andas igenom värkarna, men jag stannade upp och hade svårt att fokusera på något annat när de kom. Med en alvedon och en vetekudde på magen var det fullt hanterbart, men självklart smärtsamt.

Framåt natten ringde jag in till förlossningen för att rådfråga. Jag förtsod själv att det var lite tidigt att åka in än men jag ville prata med dem innan jag försökte sova. Barnmorskan jag pratade med trodde att jag var i latensfasen och att det kunde ta ett bra tag till. Med de orden ringande i öronen kröp jag ner i min älsklings trygga famn och försökte somna, men det var lättare sagt än gjort med så täta värkar. När jag väl somnade den där natten hoppades jag att jag skulle vakna av att det var dags att åka in.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229