Förlossningsberättelse; Leona

Känsliga läsare varnas, läs inte mer om du inte vill läsa om alla detaljer, känslor och tankar som jag kände under förlossningen. Min första förlossning var riktigt långdragen och tuff, så jag var orolig att det skulle bli likadant igen. Men Leonas förlossning var raka motsatsen, en riktig revansch, en sådan positiv upplevelse. Jag hade sett fram emot att ta många bilder från förlossningen som minnen men det hann vi inte med då allt gick så fort. Det här är i varje fall berättelsen om den häftigaste upplevelsen i mitt liv, resan mot att få träffa vår älskade lilla Leona.

15/8 2017. Äntligen var dagen för beräknad födelse här men jag hade inga känningar av att förlossningen var nära. Den här gången var jag mer förberedd på att gå över tiden då storasyster tittade ut först 13 dagar efter hon var beräknad. Men även om jag inte var fullt så fokuserad på att lillasyster skulle komma just då var det ändå den dagen vi räknat ner emot och längtat till så länge. Lite besviken gick jag och la mig den natten, och när jag kröp ner i sängen önskade jag att lillasyster snart skulle välja att titta ut. Dagarna gick utan några känningar, jag gjorde allt i min makt för på ett naturligt sett starta förlossningen. Jag gick långpromenad efter långpromenad, upp och ner för trappor och storstädade huset. Alla husmors knep som inte var för extrema testade jag, men de gav inga resultat. Varken rörelse eller vila fungerade, Leona trivdes för bra därinne i värmen.

21/8 2017. Den där måndags morgonen hade jag tid hos barnmorskan för en kontroll och en hinnsvepning. Allt såg bra ut med lill tjejen i min mage, och även mina värden såg bra ut. Efter kontrollen var det dags för hinnsvepningen, barnmorskan gjorde en aggressiv svepning, och kände bebisens huvud. Jag var drygt två centimeter öppen och barnmorskan sa att hon trodde att förlossningen skulle starta när som helst. Precis som vid min första graviditet kände jag en skillnad i kroppen direkt efter hinnsvepningen. Lite mensvärk, en spänning, en känsla i kroppen av att nu är det nära. Efter barnmorskebesöket gick jag och handlade, allt för att hålla igång och förhoppningsvis starta förlossningen. Men till min besvikelse hände inget mer den kvällen.

22/8 - 2017. Under förmiddagen på tisdagen uträttade jag flera ärenden, sprang runt på stan och höll mig sysselsatt. Kvällen spenderade jag gungande på en pilatesboll. Min lilla dotter studsande på en liten boll bredvid, med sina små händer i mina. Jag kände fortfarande i kroppen att det var nära, gick bara och väntade på den första värken, men vågade inte hoppas på för mycket. Vid 22 tiden bad jag min man föreviga magen som några timmar senare skulle gå in i vecka 42. Det skulle bli den allra sista bilden med lillasyster i magen.

Kl. 23:00. Jag satt fortfarande på pilatesbollen och gungade medan jag tittade på tv. Min man hade redan gått och lagt sig då han skulle upp tidigt till arbetet dagen efter. Även jag började bli trött och funderade på att gå och lägga mig när jag började känna först som mensvärk men snart svaga värkar i ryggslutet och magen. Inget allt för smärtsamt och jag behövde inte andas igenom dem än. Så många tankar började snurra i mitt huvud. Hur allt skulle gå, om bebisen mådde bra där inne men framför allt om förlossningen skulle bli lika långdragen och tuff som storasysters. Jag valde även mellan om jag skulle hålla mig vaken och kanske gå i trappan för att få igång värkarna eller om jag skulle gå och lägga mig för att samla krafter. Jag var så orolig att om jag gick och la mig skulle allt stanna av, men tillslut valde jag att försöka sova ändå. Förvånansvärt snabbt somnade jag men jag vaknade då och då av smärtsamma värkar. Efter några timmar behövde jag andas igenom värkarna, min man vaknade och undrade vad jag höll på med. Är det dags? undrade han men jag lugnade honom och sa åt honom att försöka somna om. Och snart sov vi båda igen.


23/8 2017. Kl. 03:45. Lite innan fyra på morgonen vaknade jag av att det började rinna lite fostervatten. Snabbt hoppade jag upp ur sängen och då gick vattnet på riktigt, det bara rann längst med benen. Yrvaken ropade jag på min man att vattnet gått, och även han flög upp ur sängen. Ska vi åka in till förlossningen? Undrade min man men återigen lugnade jag honom och sa att det antagligen var lång tid kvar, än gjorde värkarna inte speciellt ont. Men för säkerhets skull bestämde jag mig för att ringa och prata med en barnmorska på förlossningen. Under det korta samtalet med förlossningen hann jag få flera värkar som nu började bli allt starkare, och då jag är omföderska bad barnmorskan mig komma in som tur var. Det kan ju gå fort andra gången, även om jag inte alls trodde att det skulle bli så började vi förbereda oss för att åka in. Det är trots allt nästan en timmes bilresa in till förlossningen, och vi var tvungna att väcka barnens farmor och farfar så att de kunde ta hand om Alicia. Om barnmorskan inte hade bett oss komma in hade Leona troligtvis fötts i bilen påväg in till förlossningen...

Kl. 05:45. Lite innan klockan sex på morgonen blev vi inskrivna på förlossningen. Nu var värkarna täta och starka, ca 4 på 10 minuter, i bilen på väg in hade de kommit allt tätare och jag fick fokusera på att andas för att kunna hantera smärtan. Mina ljusgrå mjukisbyxor var plaskvåta vid det här laget, men innan jag fick byta om var jag tvungen att göra ctg. Allt såg bra ut, bebis hjärta slog så fint, och de kunde se att mina värkar kom regelbundet. Sedan var det dags för en undersökning. 4 centimeter öppen, klart fostervatten som avgått, nu kommer vi inte härifrån utan vårt lilla lejon! Som vi hade längtat efter detta!

Ca. Kl. 06:30. Jag stod lutad mot ett bord och andades genom värkarna nu, med min man bakom mig, masserande mitt ryggslut, det gjorde smärtan i värkarna mer hanterbart. Han var min fasta punkt, mitt stöd och mitt lugn, han hjälpte mig igenom varje värk och fanns hela tiden vid min sida. Utan dig hade jag aldrig klarat det! Medan jag gick på toaletten kom barnmorskan tillbaka till rummet med en gåstol och en pilatesboll som jag bett om, det hade varit till en stor hjälp under min första förlossning att sitta och gunga på bollen genom värkarna. Den här gången hade jag bestämt mig för att variera ställning ofta för att hjälpa vår älskade lilla bebis att sjunka ner. Det jag inte visste då var att jag inte ens skulle hinna med att testa att sitta på pilatesbollen den här gången...


Barnmorskan och min man stod vid min sida och guidade mig genom hela slutskedet av förlossningen. Jag kände mig så lugn och i trygga händer hela tiden. Varje värk förde mig närmare mötet med vårt älskade barn som vi längtat efter så länge, jag hade en tydlig målbild på min näthinna hela tiden, en bild av när systrarna skulle få träffas för första gången. Vid varje värk gick jag in i mig själv, fokuserade på andningen och såg framför mig mina älskade barn tillsammans. Någon annan form av smärtlindring än det och min mans händer kände jag aldrig något behov av den här gången. Visst gör det väldigt ont att föda barn det går inte att förneka, men det är ett bra ont, ett nödvändigt ont för att få träffa vår älskade skatt, och med det i tankarna gick smärtan att hantera.

Ctgn fick precis som vid Alicias förlossning svårt att mäta lillasysters hjärtslag när hon sjönk ner i bäckenet. Det blev inte fullt så dramatisk som då, jag kände den här gången lillasyster röra sig för fullt där inne i magen trots att ctgn inte uppfattade några hjärtslag, så jag kände mig lugn mitt i allt tumult med att få på en skalpelektrod på lillasysters huvud. Trots det drog jag en lättnads suck när den var på plats och vi kunde se hennes starka hjärtslag på monitorn.

Kl. 07:17. Jag vaggade runt med gåstolen ett tag, med min man bakom mig som återigen masserade mitt ryggslut där mycket av smärtan satt. Barnmorskan guidade mig, bad mig vara tung i kroppen och stå bredbent med tyngden på hälarna, och sakta gunga från sida till sida genom värkarna. Efter ett tag testade vi en ny ställning, den här gången på sängen. Barnmorskan passade på att göra en ny undersökning och jag var nu 7 centimeter öppen, men hon kände att det var nära nu. Barnmorskan visade min man hur han kunde hålla emot, trycka på mina knän när värkarna kom, det gjorde verkligen skillnad. När hon såg att jag spände mig av smärtan påminde hon mig att försöka slappna av, andas och bli tung i kroppen. Barnmorskan instruerade mig hela tiden, fick mig att ändra ställning från sida till rygg och till andra sidan för att hjälpa vårt lilla lejon snurra ner den sista biten. Med min mans trygga hand i min andades jag igenom värk efter värk, jag kände hur hans styrka strömmade över till mig och hjälpte mig igenom smärtan.

Kl. 08:07. När barnmorskan hämtade varma handdukar att hålla emot med där nere, ett av mina önskemål i förlossningsbrevet, förstod jag att det var nära. Snart förändrades värkarna, till ett enormt tryck neråt, en sådan naturkraft, äntligen var det dags att krysta! Det var här som allt gick så fel sist, när värkarna försvann med mina sista krafter och inget hände trots att jag krystade timme efter timme tills storasyster tillslut förlöstes med sugklocka. Det var detta jag oroat mig för inför förlossningen, att historien skulle upprepas. Men när det väl gällde kände jag styrkan i min kropp, jag hade mycket kvar att ge och jag tog i som jag aldrig tagit i förut. Förra gången krystade jag i över tre timmar, den här gången tog det tjugo minuter. En ny sorts brännande smärta uppfyllde mitt sinne, men det var en skön smärta. En smärta som gjorde att jag förstod hur nära det var innan jag äntligen skulle få träffa vårt älskade barn. En kämparglöd tändes i mitt hjärta, snart skulle jag äntligen få träffa lillasyster! Liggande på sidan med ena benet i en bygel, då barnbarnmorskan insåg att jag fick mer styrka så, och med min älskade man som hejade på vid min sida tog jag i för allt vad jag var värd.

Kl. 08:26. Med navelsträngen lindad runt halsen kom vårt lilla lejon till världen. Mitt hjärta stannade en halv sekund men det gick snabbt för barnmorskan att få bort navelsträngen. Och så äntligen hörde jag vårt lilla lejons första vrål. Att få se sitt barn för första gången, få upp hennes kladdiga lilla kropp på mitt bröst, det går knappt att beskriva i ord. En sådan kärlek som uppfyllde varenda vrå av min kropp! Min man klippte stolt navelsträngen medan jag studerade minsta lilla detalj av vårt lilla barn. Men jag fick njuta av lillasyster i endast ca fem minuter innan de var tvungna att gå iväg med henne och hjälpa henne med andningen. Min man var vid hennes sida hela tiden och det lugnade mig lite. Jag hann inte tänka allt för mycket när de var iväg trots att rädslan rev i mitt bröst, för jag hade samtidigt fullt upp med att krysta ut moderkakan. Men så såg jag dem. Min stora starka man kom in i rummet igen med ett litet litet knyte i sin famn. Två av de tre finaste personer jag någonsin sett.

Det är nu livet börjar på riktigt. Lilla lejon, du tog oss alla med storm från första stund och gjorde vår lilla familj komplett. Jag älskar dig och din syster (och er pappa såklart!) över allt annat! Leona Ulrica Rithell - en perfekt blandning av oss båda. 3405 gram och 51 centimeter ren kärlek.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

bolmgren
bolmgren,
Älskar att läsa om sånt här! Så sugen jag blir på en förlossning 😍😍 bra gjort!
nouw.com/bolmgren
mammashus
mammashus,
Det gör jag med! 😍Haha jag med! 🙈 Tack! 💕
nouw.com/mammashus