Förlossningsberättelse tredje barnet; Saga


Känsliga läsare varnas, läs inte mer om du inte vill läsa om alla detaljer, känslor och tankar som jag kände under förlossningen. Lite bakgrunds info; min första förlossning med Alicia var riktigt långdragen och tuff och slutade med sugklocka, så jag var lite orolig att det skulle bli likadant igen. Men min andra förlossning med Leona däremot, var raka motsatsen, en riktig revansch, en sådan positiv upplevelse.

Jag var även lite nervös att det skulle gå ännu snabbare den här tredje gången och vi kanske inte skulle hinna in till förlossningen. Den luriga trean har jag även hört mycket om, så det gjorde mig lite orolig för hur det skulle gå. Och visst blev allt vår tredje förlossning lite lurig, då vår lilla envisa inte ville komma ut ur tryggheten i min mage. Det här är i varje fall berättelsen om den mäktigaste upplevelsen i mitt liv, resan mot att få träffa vår älskade lilla Saga.

(Själva förlossningsberättelsen börjar den 24/1 2021, så om ni vill kan ni hoppa dit nu, men här nedan tänkte jag även berätta lite om min sista tid som gravid, de sista barnmorskebesöken, kontrollerna på förlossningen och den eviga väntan på bebis som valde att stanna hela15 dagar över tiden och skrämma upp sin mamma och pappa ordentligt.)

9/1 2021. Äntligen var dagen för beräknad födelse här men jag hade inga känningar av att förlossningen var nära. Den här gången var jag förberedd på att gå över tiden då storasystrarna tittade ut först 13 samt 8 dagar över tiden. Men även om jag inte var fullt så fokuserad på att baby (arbetsnamnet som storasystrarna valt till vår bebis) skulle komma just då var det ändå den dagen vi räknat ner emot och längtat till så länge. Lite besviken gick jag och la mig den natten, och när jag kröp ner i sängen önskade jag att baby snart skulle välja att titta ut. Dagarna gick utan några känningar, jag gjorde allt i min makt för på ett naturligt sett starta förlossningen. Jag gick långpromenad efter långpromenad, upp och ner för trappor och storstädade huset. Alla husmors knep som inte var för extrema testade jag, men de gav inga resultat. Varken rörelse eller vila fungerade, vår lilla Saga trivdes för bra därinne i värmen.

11/1 2021. Den där måndags morgonen hade jag tid hos barnmorskan för en kontroll och en hinnsvepning. Alla värden såg bra ut, och som alltid var det underbart att få höra babys hjärtslag. Barnmorskan gjorde även en första hinnesvepning, hon kunde känns bebis huvud med fingrarna, jag var ca 1 cm öppen och livmodertappen hade börjat mogna men hade ett par centimeter kvar. Hela den dagen hoppades jag att det skulle starta, speciellt efter att slemproppen gått. Men inget mer hände förutom många sammandragningar. Jag hade verkligen trott att förlossningen skulle starta efter hinnsvepningen då den gjorde det med Leona, så den kommande veckan var en av de längsta i mitt liv. Jag försökte tänka positivt och att minnas att med Alicia krävdes två svepningar innan det kom igång, kanske var det likadant den här gången. Som jag längtade efter att få träffa vår skatt!

18/1 2021. Även måndagen efter hade jag och min stora mage en tid hos barnmorskan för en andra hinnsvepning. Fortfarande hade jag ett par centimeter kvar av tappen men nu var jag i varje fall öppen 2 cm. I princip direkt efter den andra svepningen kände jag en skillnad i kroppen. En spänning, mensvärk, teckenblödning, en känsla av att nu var det nära, precis så som jag kände när jag fick en hinnsvepning med Leona i magen. Efter svepningen skulle barnmorskan kontrollera att bebis mådde bra där inne i magen, men så fort hon hörde bebis hjärtljud tittade hon upp på mig med en orolig min. Bebis hade troligtvis blivit stressad av hinnsvepningen i magen och hennes hjärtslag var nu oregelbundna. Mitt hjärta frös till is, och det skulle inte smälta fören 6 dagar senare när jag äntligen fick upp vår älskade Saga på mitt bröst. Barnmorskan bad mig ringa min man, bad oss ta med oss bb väskan och åka till förlossningen för en kontroll.

Oron slet i mitt bröst och det var riktigt svårt att hålla minen framför tjejerna när vi sa hej då, men jag gjorde mitt bästa för att inte oroa dem i onödan. Jag visste att de var i trygghet hos sin farmor och farfar, nu var det dags att fokusera på den lilla i vår mage, att få ut även henne i tryggheten. Bilresan in till förlossningen var den längsta bilresan i mitt liv, en timmes ren tortyr på hala, snöiga vägar. Bland det jobbigaste av allt var att min man inte fick följa med upp till förlossningen utan han fick vänta i bilen. Jag var så rädd när jag ensam satt i ett rum på förlossningen med ctg, det var väldigt jobbigt psykiskt. Och det var så hemskt för min man som fick sitta ensam utanför och oroa sig, att inte veta om jag och bebis mådde bra. Som tur var stabiliserade sig bebis hjärtljud och alla test såg bra ut, så vi blev hemskickade med en ny tid för kontroll morgonen efter och eventuell igångsättning.

19/1 2021. Den natten sov jag nästan ingenting, jag var så orolig för hur bebis i magen mådde och om vi skulle sättas igång dagen efter, något jag från början inte ville då jag önskade en naturlig förlossning, men om det är det bästa för bebis så är det ingen tvekan om vad som måste göras. Återigen fick min man vänta timmar i bilen medan jag fick en kontroll inne på förlossningen. Läkaren var verkligen noggrann och som tur var såg allt bra ut med mig och bebis. Läkaren förklarade att om bebis mådde dåligt i magen så skulle det snabbt märkas, att de inte brukar återhämta sig utan att det snabbt går utför om något är fel. Då alla proverna nu såg bra ut var ett väldigt bra tecken på att bebis mådde bra där inne. Han pratade även igenom alla för och nackdelar med en igångsättning och han tog verkligen min oro på allvar. Tyvärr var det fullt på förlossningen den dagen och han hoppades på att förlossningen skulle starta naturligt, så vi fick åka hem igen efter en rejäl hinnsvepning med nya tider för kontroller framöver.

20/1 2021. Natten som följde var lugn, och likaså förmiddagen. Jag och tjejerna försökte få tiden att gå medan min man jobbade. Klockan ett hade jag en tid hos barnmorskan för att lyssna på bebis hjärta och få en ny hinnsvepning. Jag fick återigen en rejäl hinnsvepning, den fjärde totalt, inte speciellt skönt kan jag säga, och jag var nu tre centimeter öppen men hade lite av tappen kvar. Efteråt lyssnade barnmorskan noggrant på bebis hjärta, och som tur var såg allt bra ut.

21/1 2021. Tidigt på torsdagsmorgonen hade jag tid för kontroll och ställningstagande om igångsättning i Eksjö igen. Jag sov nästan ingenting den natten, för vid klockan ett på natten vaknade jag av lätta oregelbundna värkar. Det kändes precis som det gjorde när Leonas förlossning startade, jag kunde sova litegrann mellan värkarna och de var inte speciellt starka. När jag väntade Leona gick sedan vattnet och efter det gick det snabbt. Dock tilltog inte värkarna den här gången den natten, utan värkarna kom med allt mellan två minuter till 30 minuters mellanrum. Några gjorde ganska ont men de flesta gjorde bara små ont.

Så med lite sömn i bagaget begav vi oss återigen till Eksjö. Än en gång fick jag gå in ensam och min man vänta utanför. Jag fick lämna urinprov, kolla tempen och kolla blodtrycket, och sedan sitta med ctg, allt såg bra ut skönt nog och de kunde se mina värkar på monitorn. Sedan var det frågan om jag skulle sättas igång eller inte, jag var nu inne på dag tolv över tiden. De erbjöd, om förutsättningarna var bra, att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå, annars ville de avvakta och se om förlossningen skulle ta fart av sig själv då jag hade oregelbundna värkar redan. Tyvärr skulle det visa sig att läget var oförändrat sedan gårdagen, jag var fortfarande tre centimeter öppen och hade någon centimeter av tappen kvar, så de kunde inte ta hål på hinnorna. Jag fick istället en femte hinnsvepning och skickades hem för att se hur det hela skulle utveckla sig. Tyvärr avtog snart värkarna och övergick i mensvärk, jag var även väldigt trött och öm i kroppen. Jag försökte allt för att förlossningen skulle starta men inget hjälpte, och resten av dagen gick i snigelfart.

23/1 2021. Även den här lördagen hade vi fått en tid för kontroll och eventuell igångsättning, vi var nu inne på dag 14 över tiden. Jag var otroligt färdig med att vara gravid, det var tungt, jag hade ont, och jag var trött både psykiskt och fysiskt vid det här laget. Längtan efter vår lilla var enorm. Men även oron för vår älskling var konstant och jag gick på helspänn hela tiden, höll koll på att bebis rörde sig normalt och om förlossningen var på gång att starta. Jag kände mig väldigt stressad över att behöva åka den långa vägen till förlossningen med alla förväntningar och oro som det skulle medföra för att sedan återigen bli hemskickad. Jag var inte säker på att jag skulle klara av det utan att bryta ihop totalt, för att sedan upprepa allt dagen efter. Om bara min man hade fått vara med vid min sida, då hade allt känts så mycket bättre, han har varit min klippa genom allt det här. Jag valde tillslut att tidigt på morgonen ringa och prata med personalen på förlossningen. Läget där var lugnt för tillfället, men de kunde inte lova att jag skulle bli igångsatt om vi kom dit. Då jag kände bebis röra sig i min stora mage valde jag faktiskt att tacka nej till kontrollen och den eventuella igångsättningen, ta en lugn dag med familjen och ladda upp inför söndagens igångsättning. Då skulle jag nämligen gått över hela 15 dagar och bebis var därmed överburen och tvungen att komma ut.

24/1 2021. Ca kl. 23-24 Natten till söndagens igångsättning vaknade jag med svaga värkar, det började någongång runt kl. 23. Värkarna var kraftigare än de hade varit under onsdagsnatten, men inte så smärtsamma att jag var tvungen att andas igenom dem. Det gjorde ont över magen och ryggslutet, samtidigt som magen drog ihop sig i en sammandragning. Det kändes precis som det gjorde när Leonas förlossning startade, men jag vågade inte lita på att det var på gång på riktigt, speciellt med tanke på att jag hade haft förvärkar/värkar natten till torsdagen med. De kom först ungefär en gång i halvtimmen, men blev tätare under natten.

Kl. 04:00 Runt klockan fyra var det ca tio minuter emellan dem. Jag lyckades slumra till mellan värkarna och sov säkert igenom en del också, men emellanåt vaknade jag av att det gjorde lite ont.

Kl. 8:30 På morgonen hade vi tid för igångsättning på förlossningen i Eksjö. I bilen på vägen dit blev värkarna kraftfullare, jag fick nu andas igenom dem, men de kom fortfarande kanske var tionde minut. Att säga hejdå till min man utanför sjukhuset och själv vagga in på förlossningen var jobbigt, jag hade gjort vad som helst för att få ha honom vid min sida. Barnmorskan som tog emot mig i dörren var skönt nog ett bekant ansikte, hon hade tagit hand om mig vid den första kontrollen en vecka tidigare.

Jag blev uppkopplad med Ctg så de kunde hålla koll på våra hjärtslag och mina värkar. En till barnmorska kom in för att presentera sig och till min glädje kände jag igen även henne från besöken i veckan innan, det kändes lugnande med bekanta ansikten nu när min man inte fick vara med. De gjorde en kontroll av hur öppen jag var, och det visade sig vara hela 5 cm. Så otroligt skönt att förlossningen trots allt kom igång av sig själv och jag inte behövdes sättas igång! Nu fick äntligen min man komma in, nu skulle vi inte komma härifrån innan vår lilla bebis kommit till världen!

Jag och den ena barnmorskan läste mitt förlossningsbrev tillsammans. Hon tog sig verkligen tid att lyssna på mig och vad jag oroade mig över, och vad jag hade för förhoppningar på förlossningen. Hon var med under varje steg av förlossningen ända tills bebis gjorde entré, och hon mindes allt vi pratat om och fanns hela tiden där som ett stöd, så underbart med sådana eldsjälar!

Kl. 9:10 Bad jag om en varm gelpåse att ha mot magen, så skönt! Värkarna var fortfarande oregelbundna med ca fem minuter emellan, men de var starka och jag fick stanna upp och andas igenom dem. Min älskade man fanns hela tiden där och stöttade mig. Hans stora trygga händer masserade mitt ryggslut vid varje värk, han gav mig styrka och höll mig lugn, påminde mig om att dricka och slappna av, utan honom hade jag aldrig tagit mig igenom förlossningen. Barnmorskorna bestämde sig i samråd med oss för att avvakta hur förlossningen skulle fortskrida innan de bestämde sig för eventuell hjälp/igångsättning. Om inte värkarna blev tätare skulle de ta hål på hinnorna om två timmar.

Kl. 11:50 har jag fortfarande värkar var femte minut som jag får andas mig igenom, men de är fortfarande hanterbara med gelpåse och massage. Jag gick runt i rummet med gåstolen, vi hade musik på i bakgrunden och min man fick mig att skratta mellan värkarna, det var verkligen en bra och avslappnad stämning i rummet och det lugnade mitt sinne avsevärt. Vid gåstolen försökte jag vara tung i kroppen när en värk kom, jag försökte slappna av, gå in i mig själv och fokusera på andningen medan jag stod bredbent med tyngden på hälarna. Sakta gungade jag från sida till sida genom värkarna. Jag undersöktes och var nu sex centimeter öppen med mjuka kanter, och med lätt buktande hinnblåsa. De tog hål på hinnorna så att vattnet gick i värkstimulerande syfte. Klart fostervatten avgick och de satte en skalpelektrod på babys huvud för att kunna hålla lite noggrannare koll på hennes hjärtslag.

Kl.12:05 Min barnmorska mindes att jag i förlossningsbrevet skrivit att jag var nyfiken på att testa akupunktur som smärtlindring, så när hon frågade om jag vill testa det tackar jag ja. Sju stycken akupunkturnålar sattes i korsryggen. Det var ganska obehagligt när nålarna sattes, och när hon petade på dem för att ”aktivera” dem, men sedan la sig smärtan. Värkarna gjorde fortfarande ont men var hanterbara med fokus på andningen. Jag skulle säga att akupunkturen var likvärdig med massage i ryggslutet när en värk kom, men den tar inte bort all smärta, vilket jag inte hade förväntat mig heller. Jag fortsatte att ta värkar vid gåstolen. Min man var hela tiden min fasta punkt, mitt stöd och mitt lugn, han hjälpte mig igenom varje värk och fanns hela tiden vid min sida. Utan dig hade jag aldrig klarat det!

Kl. 12:45 Tilltog värkarna och kom allt tätare men var fortfarande hanterbara. De kom allt från var femte till varannan minut. Jag tillfrågades om smärtlindring men jag kände att det behövdes inte än, jag kände mig lugn och förväntansfull, och bestämde mig för att försöka äta lite för att få krafter till slutspurten. Jag fick inte i mig speciellt mycket mellan värkarna men försökte tänka att lite mat är bättre än inget.

Kl. 12:58 Märker barnmorskan att vattnet nu var svagt mekoniumfärgat, kanske var bebis lite stressad därinne i min stora mage.

Kl. 13:00 Gjordes en ny undersökning och jag var nu sju centimeter öppen.

Kl. 13:07 Värkarna blev allt starkare och barnmorskan frågade om jag ville testa lustgas vilket jag gick med på. Jag låg nu efter undersökningen i sängen och försökte vila lite. Barnmorskan förklarade för mig hur lustgasen funkade och hjälpte mig igenom en värk med den. Men jag gillade inte riktigt lustgasen, gillade inte känslan av att tappa kontrollen och inte riktigt vara närvarande. Visst lindrade lustgasen smärtan men jag kände istället hur paniken ökade, att jag spände mig när värken kom och att fokus hamnade på att andas rätt i masken och inte på att hantera smärtan. Så efter kanske fem värkar med lustgas bad jag min man att lägga bort den igen, den var ingenting för mig.

Kl. 13:40 Jag stannade på sängen en stund och tog värkar, och försökte vila och samla krafter. Men värkarna blev mer oregelbundna när jag låg ner, precis som under Alicias förlossning, och nu fick jag ca. två - tre värkar på tio minuter. Jag bestämde mig för att ställa mig vid gåstolen igen för att försöka få fart på värkarna med tyngdlagens hjälp. Så fort jag ställde mig upp blir värkarna direkt mer intensiva och täta. Nu var det bara någon minut emellan dem, och ibland inte ens det. Med min mans hjälp tog jag värk efter värk, han hjälpte mig att hålla mig lugn, varje värk var en värk närmare att få träffa vår lilla Saga.

Kl. 15:00 När jag stod vid gåstolen kände jag hur en stark kraft tog tag i mig vid nästa värk, den första krystvärken, vilken naturkraft! Jag bad min man larma personalen och försökte förflytta mig till sängen. En barnmorska kom och tog bort akupunkturen, sedan var det dags för en ny undersökning. Jag var nu öppen 10 centimeter men med en kant kvar, som barnmorskan tryckte bort under nästa värk. Det hade varit skiftbyte och den nya personalen presenterade sig, men som tur är stannade min ena barnmorska kvar under den sista delen av förlossningen, nu var det nära kände jag i hela kroppen. Barnmorskan och min man stod vid min sida och guidade mig genom hela slutskedet av förlossningen. Jag kände mig så lugn och i trygga händer hela tiden. Barnmorskan masserade och tryckte på min rygg i varje värk, det tog bort udden av smärtan, snart var det dags att krysta!

Varje värk förde mig närmare mötet med vårt älskade barn som vi längtat efter så länge, jag hade en tydlig målbild på min näthinna hela tiden, en bild av när alla tre systrarna skulle få träffas för första gången. Vid varje värk gick jag in i mig själv, fokuserade på andningen och såg framför mig mina älskade barn tillsammans. Någon annan form av smärtlindring än det och min mans trygghet kände jag aldrig något behov av den här gången. Visst gör det väldigt ont att föda barn det går inte att förneka, men det är ett bra ont, ett nödvändigt ont för att få träffa vår älskade skatt, och med det i tankarna gick smärtan att hantera.

Kl. 15:10 En ny sorts brännande smärta uppfyllde mitt sinne, men det var en skön smärta. För mig var krystvärkarna befriande, de fick mig att inse hur snart jag skulle få hålla min lilla älskling i min famn. En kämparglöd tändes i mitt hjärta, snart skulle jag äntligen få träffa vår baby! Liggande på sidan med ena benet i en bygel, då barnmorskan insåg att jag fick mer styrka så, och med min älskade man som hejade på vid min sida tog jag i för allt vad jag var värd. Med min mans trygga hand i min andades jag igenom värk efter värk, jag kände hur hans styrka strömmade över till mig och hjälpte mig igenom smärtan, så som jag klämde om hans händer under krystvärkarna är jag förvånad över att det inte blev blåmärken!

Kl. 15:20 Barnmorskan frågade om jag ville ta emot mitt barn, och utan att tveka svarade jag ja, släppte min mans trygga händer och tog emot Saga när hon kom till världen. Det var den mäktigaste känslan jag någonsin upplevt! Att själv få lägga denna varma, kladdiga, underbara varelse på mitt bröst, mitt älskade barn, den känslan som infann sig i det ögonblicket går inte ens att beskriva i ord. Så mycket kärlek i ett så litet rum. Helt magiskt! Den evighetslånga väntan och längtan var över, och vi skulle senare få åka hem, och göra vår familj komplett. Ofattbart och så underbart på samma gång. Det är nu livet börjar på riktigt! Saga Vera Rithell - en perfekt blandning av oss båda; 3460 gram och 51 centimeter kärlek.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

bergstrandanna
bergstrandanna,

Åh vilken fin förlossning det låter som, vad häftigt att få ta emot henne själv! ❤ De är verkligen duktiga i Eksjö 💕 Vad hette dina barnmorskor? 😍

nouw.com/bergstrandanna
mammashus
mammashus,

Det var det verkligen, och helt magiskt att ta emot henne själv! Raka motsatsen till min första förlossning som inte alls va lika rolig. 😅 De är verkligen super i Eksjö! 👌🏻 Jag hade Ingrid och Anita mfl. 😍

nouw.com/mammashus
bergstrandanna
bergstrandanna,

Finns dina andra förlossningar nedskrivna här på bloggen? 😍 Har blandade känslor till min, efter att ha läst om din tror jag att det bla kan ha varit lustgasen som gjorde att det kändes lite kaotiskt där ett tag. ❤ Ska försöka skriva ner allt nu någon dag 😊

nouw.com/bergstrandanna
mammashus
mammashus,

Ja, har skrivit om mina andra förlossningar med, de finns här till vänster under fliken förlossningsberättelser. 😊 Åh, så kan det säkert vara. :/ Ska bli spännande att läsa din berättelse. 💕

nouw.com/mammashus
bergstrandanna
bergstrandanna,

Oj wow, har inte tänkt innan på hur mycket det finns att läsa bakåt i tiden på din blogg 😍 vad roligt!

nouw.com/bergstrandanna
mammashus
mammashus,

Vad roligt att du gillade det! 😊 Jag har bloggat till och från sedan 2016 har jag för mig, så har blivit en del. 😅

nouw.com/mammashus