Med fruktan för cancer

För snart tre år sedan, lite efter min 23 årsdag, fick jag hem en kallelse för cellprovtagning till kvinnokliniken i stan. Jag tänkte inte mer på det just då, tänkte bara att det kunde vara skönt att veta att allt såg bra ut. Jag trodde att cellförändringar i livmodershalsen var något som oftast drabbade äldre kvinnor, så när det var dags för provtagningen var jag mer orolig för att det skulle göra ont än om jag skulle ha några cellförändringar. (Det gjorde inte ont, kändes knappt, lite obehagligt bara.)

Men några veckor senare kom ett nytt brev i min brevlåda. Cellförändringar. En kallelse till en kvinnoklinik i grannstaden som har en större mottagning med mer utbildad personal. Jag fick en tid någon månad senare, men de skrev i brevet att cellförändringarna ofta har läkt/försvunnit av sig själva tills dess. Den kommande tiden gnagde oron i mig, även om jag visste att det troligtvis inte var så illa som det jag oroade mig för. Hade jag cancer?

Vid undersökningen någon månad senare gjordes först en kolposkopiundersökning, de bedövade först området sedan penslade de med en kontrastvätska för att få en bättre bild av området. Sedan tog de några prover, biopsier, på olika ställen. Några små, risgrynsstora, prov nyps bort från livmodertappen med ett specialinstrument. Den undersökningen gjorde desto ondare. Dessa vävnadsbitar analyserades sedan av läkare.

Återigen stod jag inför en lång väntetid innan jag fick reda på svaret från analysen. Många tankar snurrade i mitt huvud under den här tiden, en djup oro för cancer. Även om cellförändringar inte automatiskt betyder cancer, utan snarare är något som kan leda till cancer så kunde jag inte släppa den tanken. M var ett enormt stöd under den här tiden, han gjorde allt för att muntra upp mig och försökte få mig på andra tanker tills den dagen de ringde från kliniken. Fortsatta cellförändringar.

Den här gången fick jag nästan ett år på mig, tid för att låta cellförändringarna försvinna av sig själva. En evighets lång tid med en oro gnagande i magen. Rädslan kom och gick under den här tiden. Då jag sett vad denna hemska sjukdom kan göra med en människa återkomm dessa minnen ständigt i mitt huvud. Vissa perioder var bättre än andra, men någonstans fanns hela tiden tanken där. Cancer. Sedan var det dags att upprepa proceduren, nya biopsier togs, och den här gången gjorde det inte lika ont. En ny kortare period av väntan på svar påbörjades. Så äntligen fick jag svaret jag så länge väntat på, inga fortsatta cellförändringar!

Om du någon gång haft cellförändringar är det vanligt att de återkommer, så jag blev placerad på en bevakningslista med täta cellprovtagningar. För två veckor sedan ringde de från kliniken, det är dags för nya prover, ny biopsi, efter graviditeten med Alicia. Så nu ska jag (eller rättare sagt M) köra den timmeslånga resan till kliniken med lillan i släptåg. 

Lova mig nu att ta cellprov ni också, det kan rädda ert liv! Håll tummarna nu är ni snälla!


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

transtonks
transtonks,
Med en far som hade malignt melanom under gymnasietiden och som nu i skrivande stund har cancern mantelcellslymfom, så är jag väldigt uppmärksam på mig själv och är på andra också.
nouw.com/transtonks
mammashus
mammashus,
Jag beklagar, vilken kämpe! Håller tummarna för att han blir bättre snart. Har också familjemedlemmar som kämpat mot cancer, det är verkligen en hemsk sjukdom. Bra att du är uppmärksam, viktigt att upptäcks det i tid, jag försöker vara det också.
nouw.com/mammashus