#METOO


Som säkert alla sett på facebook så cirkulerar just nu den här hashtaggen, #metoo. Jag tror att nästan alla tjejer som jag är vän med på sociala medier har lagt upp den hashtaggen på sin vägg, vilket inte alls förvånar mig men ändå krossar mitt hjärta. Sexuella trakasserier är tyvärr en del av varje kvinnas vardag, på ett eller annat sett. Det har normaliserats, antagligen för att det händer dagligen i våra liv.

Övergrepp som inte tas på allvar, du kanske bad om det? Eller killen kanske bara gillar dig egentligen, han kanske bara inte vet hur han ska visa det på rätt sätt? Dessa beteenden börjar redan på grundskolan, kanske till och med tidigare än så. Jag tror vi alla minns från barndomen dessa killar som drog en i håret, eller kanske retades eller slog en och att det viftades bort med att det är för att han gillar dig...

Ni kan alla föreställa er den där killen. Ni vet han som finns på alla skolor, som alla tjejer är lite rädda för, som en undviker så gott det går. Han som vitt och brett skryter om alla hans erövringar men alla tjejer vet att det han säger det är inte helt sant. Han som klappade en på rumpan om en kom för nära, han vars hand som alltid råkade snudda på något olämpligt ställe...

Det första minne jag har av att jag blev trakasserad är ifrån högstadiet och involverar just den här killen. På något sett hade jag hamnat bredvid honom under en lektion, och inga av mina vänner satt i närheten. Dessutom satt vi längst bak i klassrummet. Jag satt och lyssnade på läraren, antecknade, helt inne i det han pratade om när jag kände en hand på mitt lår. Hans hand. Snabbt puttade jag bort handen och fortsatte skriva i mitt anteckningsblock. Men snart var den där igen, och jag blev helt iskall inombords. Återigen tog jag bort hans hand och mötte hans roade blick med ren ilska. NEJ. Men han förstod inte, eller ville inte förstå. Jag makade mig sakta bort från honom, tillslut satt jag på kanten av stolen, stel som en pinne. Men jag kom inte undan. Sökande kom hans hand tillbaka gång på gång. Mitt hjärta slog allt snabbare av skräck, men jag vågade ingenting säga. Med tårar brinnande inombords plockade jag ihop mina böcker när lektionen var över, jag har aldrig varit så snabb tidigare, jag snubblade nästan över mig själv när jag rusade ut ur klassrummet. Aldrig mer.

Vi snabbspolar till när jag gick på universitetet. Jag pendlade på helgerna hem till min pojkvän, han som jag nu har äran att kalla för min man. Just den här dagen hade jag stannat på ett snabbmatsställe på vägen hem. Det är sent, det är folktomt på restaurangen och jag längtar bara hem till min pojkväns famn. En ung kille i min ålder stod i kassan, och våra blickar möttes när jag beställde. När jag sedan sitter och äter känner jag hans blickar på mig hela tiden. Jag får ingen matro, känner mig så äckligt iakttagen. Jag gör en scen av att rätta till min förlovningsring, noga med att han ska se den. Men trots det kommer han snart fram till mig och säger att jag har vackra ögon. Jag säger tack men förklarar sedan att jag har en pojkvän. Kan ni gissa hans svar? Han skrattar och säger att även han har en flickvän. Han går iväg, men hela tiden ser jag honom i ögonvrån. Lite för nära, men det är framför allt känslan som är så skrämmande. Han tänker inte ge sig. Jag tappar snabbt aptiten och slänger det sista av maten innan jag skyndar iväg till min bil. Och han rusar efter. Jag fumlar efter bilnycklarna i mörkret medan jag nu springer till bilens trygghet. Han snappar in och jag hör att han säger att han inte vill skrämma mig, hör hur han ber mig att stanna gång på gång. Men jag kastar mig in i bilen och låser snabbt dörrarna. Bang. Han slår handflatorna i bakrutan när jag gasar iväg. Mitt hjärta hoppade nästan ur mitt bröst. Tänk om han hade hunnit ifatt mig? Vad hade hänt då? Han gav sig bara inte. Hela han utstrålade att nej inte var ett alternativ...

Jag kan verkligen inte förstå hur dessa människor tänker. Vem har gett dem rätten till våra kroppar? Vad är det som gör att de tror att de har rätt att göra så? Jag är inget objekt. Du har inte rätt att ta på mig, om du inte fått mitt medgivande. Du har ingen rätt att skrika äckliga kommentarer efter mig när jag går på gatan. Du har ingen rätt att kommentera mitt utseende, om jag inte har bett om din åsikt. Du har ingen rätt över mig alls.

Så snälla alla ni som läser detta, sluta trakassera. Hen uppskattar inte dina äckliga ord, gester eller beröringar. Behandla dina medmänniskor med respekt, så som du själv vill bli behandlad. Bara för att jag har en kort kjol på mig ger inte det dig rätten till någonting. Jag har rätten att ändra mig i sista stund, det är bara att respektera. Ett nej är alltid ett nej. Punkt.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

eswensson
eswensson,
❤️❤️❤️
nouw.com/eswensson
mammashus
mammashus,
❤️❤️❤️
nouw.com/mammashus
eschutz
eschutz,
men usch 😰💖💖💖
nouw.com/eschutz
mammashus
mammashus,
fy ja. 💖💖💖
nouw.com/mammashus
IP: 82.99.3.229