När det värsta tänkbara inträffar

Min blogg är som min dagbok, det är här jag dokumenterar allt viktigt som händer i mitt liv. Även det hemska. Jag känner att jag behöver skriva ner vad som hände den där fruktansvärda veckan i början av september. Den värsta veckan i mitt liv. Skriva ner mina tankar och känslor för att kunna bearbeta dem. För att sedan kunna släppa taget och försöka gå vidare. Det här är vår historia om vårt missfall. Del 1 kan ni läsa här och del 2 här.

Del tre, den 9e september 2016. Klockan 11 den där ödesdigra höstdagen hade vi tid i Eksjö för en ny undersökning. Jag hade inte sovit mycket den natten, eller på hela den veckan för den delen. Så många hemska tankar snurrade i mitt huvud, och jag kunde inte skaka av mig magkänslan av att allt inte stod rätt till, hur mycket jag än hoppades att jag skulle ha fel. Varenda cell i min kropp önskade att vår lilla där i magen skulle må bra.

Återigen fick min mormor vara barnvakt medan vi begav oss mot sjukhuset. Den timmeslånga bilresan kändes evighetslång, samtidigt som att den inte kändes lång nog för att jag skulle hinna förbereda mig mentalt. Ingenting hade kunnat förbereda mig på det besked som väntade oss. Förtvivlan och hoppet fajtades i mitt sinne, kanske, kanske skulle vår lilla vara den där bebisen som klarade sig mot alla odds. Men den där lilla lågan av hopp som kämpade i mitt bröst skulle slockna så fort jag mötte läkarens blick.

Det var otroligt tufft att höra läkarens ord. På tre dagar hade hcgt i mitt blodomlopp halverats, och som ni förstår är det inget positivt besked. Hela världen raserades med den korta meningen. Jag blev helt kall inombords. Jag tog min mans stora trygga hand i min, och det kändes på sättet som han höll fast min hand i sin som att smärtan strömmade mellan oss båda, samtidigt som jag kände att han gav mig lite av hans styrka, styrka för att klara av undersökningen.

Sedan undersökningen som gjordes två dagar tidigare hade hinnesäcken halverats i storlek och börjat sjunka ihop. Vi slapp se den bilden på ultraljudet, läkaren hade vänt bort skärmen, och just nu är jag tacksam för det. Jag vet inte om jag hade klarat av att se den bilden, den hade nog aldrig lämnat min näthinna igen. Läkaren kunde i vilket fall konstatera att det inte hade varit ett utomkvedshavandeskap, utan att ägget fäst i ena hörnet av livmodern, vilket inte är optimalt, där får det lilla livet inte allt den behöver. Om det nu var det missfallet berodde på eller något helt annat får vi nog aldrig reda på.

Det var med en ofattbar sorg i hjärtat vi körde hemmåt den fredagen, två veckor innan vårt planerade bröllop. Ibland känns livet bara så orättvist. Det som borde varit den lyckligaste tiden i våra liv blev istället den mörkaste. Om två veckor hade vi tid för kub testet, nu väntar vi istället på en tid för ultraljud för att se så att livmodern verkligen är helt tom. Och tom, det är precis så jag känner mig just nu. Vår älskade lilla finns inte mer. Men trots allt blev lillans 1 årsdag och vårt efterlängtade bröllop en utav de bästa dagarna i mitt liv. Bitterljuvt men underbart. Jag försökte tänka att vår lilla ändå var med oss, i våra hjärtan.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

Vera
Vera,
❤️❤️❤️
mammashus
mammashus,
❤️❤️❤️
nouw.com/mammashus
IP: 82.99.3.229