När två ska bli tre - Förlossningsberättelse del 1/3

 Alicia i magen, vecka 42. 

Känsliga läsare varnas, läs inte mer om du inte vill läsa om alla detaljer, känslor och tankar som jag kände under förlossningen. Det här är en berättelse om den häftigaste upplevelsen i mitt liv, resan mot att få träffa vår älskade lilla Alicia. 

150911. Dagen för beräknad födelse kom och gick utan minsta lilla känning. Dagen som vi längtat så länge efter och räknat ner emot var här men inget hände. Lillan trivdes alldeles för bra där inne i värmen, jag antar att hon behövde lite mer tid för att växa sig stor och stark. Här började den evighetslånga väntan. Varje dag gick jag på helspänn, kände efter minsta lilla föraning till värkar, men ingenting hände. Dagarna gick sakta och jag testade allt för att få förlossningen att starta men ingenting hjälpte. 

150915. Jag, M och min stora mage hade tid hos barnmorskan för en kontroll. Alla värden såg bra ut, och som alltid var det underbart att få höra lillans hjärtslag. Barnmorskan gjorde även en första hinnesvepning, hon kunde känna lillans huvud med fingrarna och livmodertappen hade börjat mogna. Hela den dagen hoppades jag att det skulle starta, speciellt efter att slemproppen gått. Men inget mer hände förutom många sammandragningar. Den kommande veckan var den längsta i mitt liv. Som jag längtade efter att få träffa vår skatt!

150921. Nu var det dags för en andra hinnesvepning. Lillans huvud var precis där och jag var öppen 2 cm. I princip direkt efter den andra svepningen kände jag en skillnad i kroppen. Framåt eftermiddagen kom den första värken. De blev starkare och starkare och framåt natten var det 3 - 4 minuter emellan dem men de varade endast 30 - 40 sekunder. Efter att ha pratat i telefon med en barnmorska på BB tog jag en alvedon och försökte sova. Det var lättare sagt än gjort. Med Ms trygga armar om mig försökte jag sova emellan värkarna men det blev inte mycket sömn den natten. Jag var så otroligt glad att det äntligen var dags, att vi skulle snart få träffa vår älskade lilla! Det var tur att jag inte visste då att från den första värken skulle det ta 56 timmar innan jag fick upp vårt älskade barn på mitt bröst. Men utan den minsta tvekan skulle jag gå igenom allt igen för hennes skull.  

150922. Framåt morgonen blev värkarna allt mer oregelbundna så när det var dags för M att åka till jobbet sa jag att han skulle göra det. Vid dagens första toabesök märkte jag att jag fått en teckenblödning, så kroppen förberedde sig sakta inför det som komma skall. Hela den här dagen minns jag som i en dimma. Jag försökte vila och äta men lyckads inte så bra med något av det. Snart var M hemma och hjälpte mig igenom värkarna. Vetekudden blev min bästa vän, den och att fokusera på andningen. Nu var det 5 - 8 minuter mellan värkarna och de var betydligt starkare än föregående dag och varade drygt en minut. När jag kröp ner i sängen den natten bestämde jag mig för att om det inte blev intensivare under natten skulle jag ringa min barnmorska det första jag gjorde nästa morgon och förhoppningsvis få en tid för kontroll under morgondagen. Värkarna höll mig vaken nästan hela natten, men framåt småtimmarna blev de återigen oregelbundna och jag lyckades sova en liten stund...



HÄR kan du läsa del 2 av min förlossningsberättelse. 


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229