Om du får ont i magen, ring 112...

Min blogg är som min dagbok, det är här jag dokumenterar allt viktigt som händer i mitt liv. Även det hemska. Jag känner att jag behöver skriva ner vad som hände den där fruktansvärda veckan i början av september. Den värsta veckan i mitt liv. Skriva ner mina tankar och känslor för att kunna bearbeta dem. För att sedan kunna släppa taget och försöka gå vidare. Det här är vår historia om vårt missfall.

Del 1, den 6e september 2016. När jag har föreställt mig ett missfall tidigare har jag alltid tänkt mig en syndaflod av blod. För mig blev det inte alls så, jag antar att det kan hända på lika många sätt som det finns graviditeter. För mig började det med att jag i två dagar hade fått ljusrosa flytningar när jag torkade mig. Inte alls mycket, men trots det blev jag så rädd när jag såg det. Jag försökte lugna mig med att det hade varit likadant när jag väntade Alicia, i ungefär samma vecka dessutom, och det hade ju gått bra trots allt. Det fungerade en stund, men oron rev snart i mig igen.

Så den där tisdags morgonen valde jag att ringa och rådfråga min barnmorska trots allt. Hon sa att det inte behövde betyda någonting, i värsta fall gjorde det det, men troligtvis var det helt ofarligt. Det är ganska vanligt att man blöder lite i början av graviditeten. Men trots det tyckte hon att jag skulle avvakta och se hur det utvecklade sig. Om det nu är så att man håller på att få ett missfall finns det ingenting de kan göra ändå. Jag kände mig inte det minsta lugnad av samtalet men valde att vänta och se.

Några timmar senare började jag blöda något mer. Fortfarande inte mycket, inte i närheten av hur mycket man blöder vid sin mens ens, men tillräckligt för att det skulle skrämma mig ända in i själen. Såhär var det aldrig när jag väntade Alicia. Jag kände i hela kroppen att det här inte var bra. Återigen försökte jag ringa min barnmorska och även gynakuten i grannstaden, men de hade något fel med växeln, det gick inte att komma fram. Efter en evighetslång kötid kom jag tillslut fram till 1177 för att få lite råd.

Jag blev snart uppringd av en barnmorska i Eksjö, som gjorde allt för att lugna mig, men ingenting hjälpte. Tillslut sa hon om jag fortfarande kände mig orolig kunde jag få en tid för en undersökning trots allt. På henne lät det som att det skulle vara onödigt, att allt troligtvis var bra, men jag kunde inte fortsätta såhär, att inte veta. Innerst inne kände jag på mig att något var fel, men hela jag kämpade emot den känslan och lät den inte komma upp till ytan. Jag ville verkligen inte att det skulle vara sant.

Med tårar rinnande ner för mina kinder ringde jag hem min man från jobbet, så att vi tillsammans kunde åka till gynakuten i Eksjö. Lilla Alicia fick hänga med, i all hast hann vi inte ordna barnvakt. Såhär i efterhand ångrar jag detta, det var inte alls en bra miljö för ett litet barn, och dessutom fick min man ta hand om henne istället för om mig, om oss. Alicia hade förståligt nog svårt att sitta still i undersökningsrummet, så M fick underhålla henne hela tiden.

Efter besöket var vi mer förvirrade och skrämda än vi var innan vi kom dit. Som jag önskat att jag fått se en frisk liten bebis med ett litet pickande hjärta på ultraljudsbilden. Läkaren pratade över mitt huvud under hela undersökningen, pratade bara med sin kollega. Hon förklarade ingenting av det hon såg, och det var det som skrämde mig allra mest. Vissa ord brände sig fast i min hjärna för all framtid. Utomkvedhavadeskap? Levrat blod. Fin hinnesäck. Fäst fel?

Efter undersökningen skrev läkaren ut två bilder och pratade lite om vad hon sett. Livmodertappen var fortfarande stängd, det var ett bra tecken. Likaså visade livmodern på en graviditet. Dock såg de lite levrat blod i livmodern. Men de såg även en rund och fin hinnesäck, men fostret var nog lite mindre än den vecka jag borde vara i. Men då jag haft oregelbunden mens sedan lillan föddes behövde det inte betyda någonting. Det som var mest oroande var att hon inte kunde säga om hinnesäcken satt i livmodern. Möjligt utomkvedhavadeskap.

Det här är det jag har förstått i efterhand av det hon sa, där och då svarade hon bara undvikande på alla mina frågor. Hon kunde inte eller ville inte bekräfta någonting, utan ville ha ett till läkarutlåtande. Jag fick en tid för blodprov på kommande torsdag och en tid för en ny undersökning kommande fredag. Sedan var det dags att lämna nya prover innan vi fick åka hem. De tog ett urin prov och gjorde ett graviditetstest som visade positivt. De kollade mitt allmäntillstånd, om jag hade feber, kollade min puls och andningen, allt såg bra ut. Sist tog de ett blodprov för att kolla hcg värdet i mitt blod.

Det sista läkaren sa innan vi fick åka hem var att om jag fick riktigt ont i magen skulle jag ringa ambulans, direkt. Om jag hade ett utomkvedshavandeskap och äggledaren brister kan det gå utför riktigt snabbt, det var viktigt att jag fick den hjälp jag behövde direkt. Jag tror aldrig jag har varit så rädd och orolig som jag var den kvällen. Som vi var. Oron rev i mig och jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Hoppet brann inom mig trots allt, jag önskade av hela mitt hjärta att liten i magen skulle må bra.

Sent på eftermiddagen ringde min mobil, med ett dolt nummer. Tveksamt svarade jag som tur var, då det var sjukvården som sökte mig. Hcgn i mitt blod var högt, passande den graviditetsveckan jag var i. Detta kunde betyda allt eller katastrof. De kunde inte längre vänta tills på fredag, utan redan dagen efter, onsdagen den 7/9 fick jag en tid för ny undersökning. Läkaren sa att i värsta fall blir det operation redan i morgon.

Jag blev varm och kall på samma gång. Alla känslorna löpte amok genom kroppen och jag visste inte ut eller in. Jag visste inte om det fanns något hopp kvar. Den natten sov jag nästan ingenting, jag bara låg och vände och vred på mig i sängen bredvid mina älsklingar. Rädd för att somna, rädd för att vakna av smärta, rädd för att hoppas på för mycket, rädd för att vakna i en pöl av blod. Ena stunden hoppades och trodde jag att allt skulle bli bra, i nästa rasade allt samman.



Del två kan du läsa här. Del tre hittar ni här.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

Stinasmamma
Stinasmamma,
Det gör ont att läsa 🙁 kram!
nouw.com/stinasmamma
mammashus
mammashus,
eschutz
eschutz,
Älskade vän ! 💕💕💕 starkt av dig att skriva ut! Det gör ont o läsa. Speciellt när jag vet hur jag skrev om hur jag längtade osv i kommentarer med dig i du gav såna fina svar om vad vi hade o vänta oss o så sitter du hemma med ett pågående missfall ! 😞💕
nouw.com/eschutz
mammashus
mammashus,
Tack. 💕 Man kan aldrig veta vad någon annan går igenom om man inte pratar om det, huvudsaken är att man visar hänsyn mot varandra. Det är klart du ska njuta av tiden du har framför dig. 😊💕
nouw.com/mammashus
eschutz
eschutz,
Nej de är ju tyvärr så, 💕 men du ska veta att jag tänkt oerhört mkt på dig/er & hoppas för allt i världen att ni snart får ett pluss på sticka igen & de går vägen 💕
nouw.com/eschutz
jagochjuno
jagochjuno,
Älskade du! ❤️
nouw.com/jagochjuno
mammashus
mammashus,
❤️❤️
nouw.com/mammashus
Vera
,
❤️❤️
mammashus
mammashus,
❤️❤️
nouw.com/mammashus
marcusdotter
marcusdotter,
Åh fy det skälver i hela kroppen att läsa. Styrkekram ❤❤
nouw.com/marcusdotter
mammashus
mammashus,
Kram ❤️❤️
nouw.com/mammashus
marcusdotter
marcusdotter,
Usch va mycket värre det är att läsa din historia nu, så orättvist att folk går igenom något liknande 💔 Jag tänker/hoppas att det läker när man fått sitt nästa barn,men erkänna att det alltid sitter där och gör lite ont ändå? 💕
nouw.com/marcusdotter
mammashus
mammashus,
Så orättvist att så otroligt många får gå igenom ett missfall, önskar att det inte skulle drabba någon. Jag fick ett helt annat synsätt på graviditet och en ny rädsla efter missfallet, innan kändes det som att det aldrig skulle hända en själv, nu vet jag allt för väl att det kan göra det. Men som du skriver nu när lillasyster är här och mår bra har många sår läkt. Det gör inte längre ont att se runda magar tex. Men ändå kan det stinga till ibland, något som påminner än. Jag bär alltid med mig sorg och längtan efter det barn vi aldrig fick lära känna. ❤️ Finns här om du behöver prata, kram! 💕
nouw.com/mammashus
marcusdotter
marcusdotter,
Usch ja, magarna ser man överallt och ultraljud över hela fb... Jag skäms över all svartsjuka man känner! Och precis som du säger så är det ju en liten individ som vi aldrig fick chansen att träffa. Går inte en dag då jag inte tänker på de där små armarna och benen som aldrig fick bli större 💔 stor styrkekram till dig, så skönt att få dina kommentarer och läsa dina tankar erfarenheter 💕
nouw.com/marcusdotter
mammashus
mammashus,
Skäms inte över dina känslor, du är bara mänsklig. Jag kände precis likadant. All denna svartsjuka, jag såg bara gravida överallt. Hade även bekanta som var beräknade ungefär samtidigt som jag, det var så tufft. Såklart var jag glad för deras skull men det gjorde så ont. 💔 Åh ja, de där benen som borde fått springa....❤️ Men med tiden gör det inte lika ont längre, även om det alltid är en del av dig. Skickar styrkekramar! ❤️❤️❤️
nouw.com/mammashus