Sista dagen som två -Förlossningsberättelse del 2/3

150923. Jag fick en tid för kontroll kl 10 den morgonen. M åkte iväg till jobbet och jag tog en dusch, lät det varma vattnet stilla smärtan i värkarna. Snart blev värkarna allt mer regelbundna och starka igen, så min mamma fick köra mig till barnmorskan. Väl där satt jag som i min egna bubbla där i väntrummet och andades igenom värkarna, men väl medveten om blickarna från de andra väntande när smärtan väl la sig. Vilken lättnad jag kände när barnmorskan sa att jag var öppen 4 cm, det var dags att ringa hem M och när jag kände mig redo åka in till förlossningen.

Vi spenderade några timmar i hemmets trygghet innan jag bestämde mig för att åka in. Vetekudden, andning och M hade hjälpt mig igenom värkarna som nu kom var 3e minut. Men jag började bli trött av den långa latensfasen som varit, så även om jag ville vara hemma så länge som möjligt ville jag nu åka in och få råd och hjälp av den erfarna personalen. Det var en så otroligt mäktig känsla att känna kraften i värkarna, hur min kropp arbetade mot att vi äntligen skulle få träffa vår bebis. 

Snart var min mage uppkopplad mot ctg, så vi kunde se lillans hjärtslag och styrkan i värkarna. Med ett inre lugn mötte jag denna urkraft och lät mig följa med i dess framfart. Ctgn hade svårt att mäta lillans hjärtslag, så jag fick ligga stilla på sängen ett tag för att se om de kunde få bättre kontakt där. Emellanåt blev lillans hjärtslag påverkade av värkarna och ibland tappade den fortfarande kontakten med lillan. Nu hade klockan passerat 17:00 och när jag låg ner blev värkarna återigen oregelbundna. För att få fart på dem igen bestämde vi oss för att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. I samma veva sattes en scalpelektrod på lillans huvud för att få full koll på hur hon mådde. Läkarens min när hon såg lillans hjärtslag på monitorn fick mitt hjärta att stanna, lillan hade blivit stressad av behandlingen och snart kom en till läkare springande. Som tur var återgick hennes hjärtslag till det normala precis då, så den andra läkaren vinkades bort. 

Vetekudden var sedan länge bortglömd, sittande på en pilatesboll med M bakom mig, hans stora händer som masserade mitt ryggslut där mycket av smärtan satt. Jag andades mig igenom värkarna som fortfarande var oregelbundna. Kl 18:45 sattes dropp med värkstimulerande medel och snart kom värkarna tätare igen. Klockan passerade 20 och jag började bli allt tröttare, helst skulle jag vilja ta ett varmt bad som smärtlindring men det var uteslutet nu när vattnet hade gått. Istället tog jag lustgas på den lägsta nivån. Jag ville inte bli påverkad av lustgasen så istället för att andas in gasen snabbt för att bedöva toppen av värken, använde jag masken för att lättare kunna fokusera på andningen, med lugna, långa andetag. Utan M vid min sida hade jag aldrig klarat av det, han höll min hand, höll mig lugn, masserade mig och fick mig att äta lite mellan värkarna. 

Klockan blev 22 och det var skiftbyte. Jag var helt avtrubbad mot omvärlden, tidigare hade jag småpratat med barnmorskan men nu uppfattade jag knappt den nyas namn. Hela min värld bestod av M, hans lugnande röst och trygga händer, som hjälpte mig igenom varje värk. Nu var jag öppen 7 cm och barnmorskan tyckte att jag skulle gå på toaletten. Den halvtimmen jag och M spenderade på den lilla toaletten var den jobbigaste tiden av hela förlossningen. Jag tappade fokus nu när M inte kom åt att massera och jag inte heller hade lustgasmasken att fokusera på. Jag sa till M att "nu tappar jag kontrollen" samtidigt som jag snyftade till. Tvivel på hur jag skulle klara av det sista av förlossningen flög förbi i mitt huvud, jag var så trött och samtidigt stegrade sig smärtan i värkarna. M var den som höll mig vid ytan, höll mig upprätt och hjälpte mig tillbaka till vårt rum. Väl där slängde jag mig mot gåstolen då nästa värk kom, med en sådan kraft och tryck att jag nästan slogs omkull. Den första krystvärken, en sådan urkraft! Barnmorskan frågade om det tryckte på, och de orden var det som lugnade mitt sinne igen. Jag återfick mitt fokus, snart skulle lillan äntligen vara här! På ungefär en halvtimme när vi var inne på toaletten hade jag öppnat mig de sista centimetrarna, nu återstod endast en liten kant. Lustgasen låg bortglömd kvar på bordet, när jag såg när en bricka med olika instrument rullades in, förberedelser mot det mest fantastiska mötet i mitt liv, det med vårt underbara barn.

150924. Att äntligen få krysta var så otroligt skönt, klockan hade nu passerat 24 men den sista lilla kanten ville inte ge med sig, lillan satt fast där bakom och jag var helt slut. Det värkstimulerande droppet ökades på hela tiden men värkarna var inte som de skulle. Nu var de för täta och korta för att vara effektiva, tillslut kunde jag inte ens säga när jag hade en värk och när den var över. Hela tiden pushade M mig, sa lugnande ord och fick mig att behålla lugnet. Lillans hjärtslag blev tillslut påverkade så klockan 00:39 bestämde vi oss för att det var dags för sugklockan. Det jag inte visste då var att det skulle krävas 8 drag och alla mina krafter innan jag äntligen skulle få träffa min dotter...



HÄR kan du läsa den sista delen av min förlossningsberättelse. 


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

Anna Namnori,
Alltså, jag sitter på jobbet och biter mig i läppen för att hålla tillbaka tårarna nu. Tur att det bara är 30 minuter kvar tills jag kan sitta och snyfta i bilen.
namnoribebisen.wordpress.com