Smärtlindring under förlossningen


När jag väntade Alicia växte det fram en önskan om en naturlig förlossning under graviditetens gång. Jag ville undvika alla former av smärtlindring så länge som möjligt. Jag drömde om en förlossning där jag genom varma bad, massage och andning tog mig igenom smärtan. Jag ville inte att mitt barn skulle födas neddrogad, även om jag vet att det är långt ifrån verkligheten idag. Men framför allt ville jag uppleva förlossningen, vara närvarande och faktiskt känna smärtan och alla andra känslor som kommer med det första mötet med mitt barn. Bli knockad av den största kärleken i hela mitt liv.

Jag trodde att jag skulle bli nervös ju närmare förlossningen vi kom, men det skulle visa sig bli raka motsatsen. Jag kände ett lugn inombords, att vad som än stod framför oss skulle vi klara av allt motstånd. Det går verkligen inte att föreställa sig hur förlossningen ska bli innan det inträffar. Det är inget man kan läsa sig till och alla förlossningar är olika, det kan jag själv intyga om. Men trots allt kände jag mig öppen mot att vad som helst kunde hända, och om smärtlindring skulle behövas, framför allt lustgas, var jag villig att testa. Mitt barns hälsa var viktigare än alla mina föreställningar och drömmar.

När den första värken kom den där måndags eftermiddagen i september för två år sedan, kände jag ett lugn inombords. Äntligen skulle vi få träffa vårt älskade barn, något som jag börjat tvivla på ju längre över tiden jag gick. Jag upptäckte snabbt hur effektiv andningen var mot smärtan och för att hålla mig lugn. Värk efter värk tog jag i hemmets trygghet. Vetekudden blev snabbt min bästa vän, likaså ryggmassage från min fina man. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig att förlossningen kunde ta så lång tid. 56 timmar närmare bestämt, timmar av smärta, frustration, tårar, glädje, längtan och hopplöshet. Inget hade kunnat förbereda mig på Alicias förlossning, men på något sätt överlevde jag.

Väl inne på förlossningen efter timmar på pilatesbollen och ryggmassage testade jag på lustgas på den lägsta nivån. Det var inget för mig, jag ville vara närvarande. Men själva masken hjälpte mig att fokusera på andningen, att lugnt ta mig igenom smärtan ett andetag åt gången. På det sättet klarade jag mig ända till slutet. På en halvtimme öppnade jag mig de sista tre centimetrarna och det var då jag blev rädd. Rädd för smärtan, och för hur jag skulle klara av slutskedet. Tanken på epidural korsade mitt sinne för första och sista gången, men min man lyckades lugna mig igen, och sedan kom krystvärkarna. Tre timmar senare och åtta drag med sugklockan fick jag äntligen träffa Alicia för första gången.

Jag tror att jag ville bevisa för mig själv att jag var stark. Att jag kunde klara av en naturlig förlossning. Jag tänkte hela tiden en värk till, bara en värk till, nu är jag en värk närmare att få träffa min dotter. Klarar jag bara av den här värken klarar jag nästa också. De där sista timmarna var bortom smärta, bortom trötthet. Jag var helt slut och det fanns inget kvar att ge. Jag kände inget, jag kände allt. Jag var bortom smärtstillande, nu fanns bara jag, smärtan, min man och barnmorskans röst någonstans bortifrån. Krystvärkarna kom för tätt och var för korta för att göra nytta. Tillslut kände jag inte när en värk slutade och nästa började. Men så äntligen, med sugklockans hjälp såg storasyster dagens ljus. Kärleken var gränslös.

Inför lillasysters ankomst var det ända jag oroade mig för att något skulle hända med bebisen, och att det skulle ta lika lång tid även den här gången. Jag ville helst undvika sugklocka men om det skulle krävas det så var det okej. Men jag var inte rädd för själva förlossningen och smärtan, det kändes som att det bara kunde gå bättre den här gången. Och så tänkte jag att jag redan klarat mig igenom något så otroligt smärtsamt en gång så skulle jag klara det igen. Mitt mål var återigen en så naturlig förlossning som möjligt, så länge det var det bästa för mig och bebisen.

Allt var så annorlunda när lillasyster väl bestämde sig för att komma till världen. Allt gick så snabbt och smidigt. På endast nio timmar, varav fyra i aktiv förlossning, kom hon äntligen. Fokus på andning fungerade mer än väl som smärtlindring. Ingen panik, inga tårar förutom av glädje och lättnad. Vilken skillnad mot min första förlossning. Med min man vid min sida gick jag in i mig själv och andades igenom smärtan. Slappnade av och lät min kropp göra jobbet. Inget mer, inget mindre. För mig var det rätt val, och när lillasyster väl kom var det en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

bolmgren
bolmgren,
Det kunde lika gärna varit jag sin skrivit de där 😍 Känner igen mig på pricken av vartenda ord!
nouw.com/bolmgren
mammashus
mammashus,
Åh, vad roligt! 😍
nouw.com/mammashus