Tankar kring förskolan


Snart har Alicia gått på förskolan i ett helt år. Tiden går så otroligt fort! Det var i november förra året närmare bestämt som Alicia skolades in. Men det var inte förrän i januari som hon började på riktigt då jag började arbeta igen efter mammaledigheten. Däremellan var det långledigt över jul, sjukdomar och några 15 timmars veckor för att mjukstarta lite.

Vi var så glada att vi fått plats på vårt förstahandsval då det inte ens är säkert att man får en plats överhuvudtaget med tanke på det höga trycket på förskolan här i kommunen. Innerst inne tyckte jag det var lite tidigt för Alicia att börja förskolan redan vid 14 månader, helst hade jag varit hemma med henne mycket längre. Men det var inte realistiskt med tanke på att ekonomin ska gå ihop så det var bara att bita i det sura äpplet.

I en drömvärld hade vi fått ett syskon relativt tätt och jag hade inte börjat arbeta däremellan. Varit hemma med båda barnen tills vi var redo att skola in båda samtidigt. Men det visade sig att det inte var så lätt för oss att få ett syskon att flytta in i min mage och inte heller att få hen att stanna där. Framtiden var oviss men när vi plussade igen lite innan jul var vi överlyckliga och hoppades att vårt frö var här för att stanna den här gången.

Alicia trivdes jättebra på förskolan och fick snabbt vänner där. Pedagogerna var underbara och det kändes tryggt att lämna vår älskade dotter där när jag åkte till jobbet. Hon lärde sig nya saker varje dag. Det enda vi reagerade på var alla dessa förskolebaciller som hemsökte hos hela våren. Jag arbetade fram till sommaren innan jag gick hem för att förbereda lillasysters efterlängtade ankomst. Även Alicia fick långledigt från förskolan över sommaren och Leonas första månad hos oss.

Här är vi nu och så många tankar snurrar i mitt huvud. Alicia har precis börjat förskolan igen och seperationsångesten river i mig. Även om hon bara går 15 timmar i veckan är det 15 timmar som jag hellre ser att hon spenderar hos mig där hon hör hemma. Visst håller det henne aktiverad och det är väldigt lärorikt och bra för henne att interagera med de andra barnen. Men det skär i hjärtat att lämna henne där och sedan själv åka hem med lillasyster. Och egentligen kan ju jag ge henne allt som förskolan kan eller hur?

Jag har tröstat mig med att Alicia verkligen trivs på sin förskola och att pedagogerna är så duktiga där. Men vet ni vad? Nu efter hennes långledighet har inte bara en av pedagogerna på Alicias avdelning slutat. Inte två heller. Utan tre av de fyra fastanställda pedagogerna har slutat eller är nu mammalediga. (Självklart ska man få vara mammaledig missförstå mig inte, det är inte det utan hela situationen jag är så frustrerad över.) Det värsta av allt är att det är osäkert vem/vilka som ska ta deras plats. Nu går vi i ovisshet om vem som ska ta hand om vårt älskade barn.

Om det inte vore för platsbristen på förskoleplatser här i kommunen hade jag tagit hem Alicia utan att tveka. Det kanske jag fortfarande gör om jag inte känner mig trygg med de nya pedagogerna. Men som det ser ut nu finns det inte ens plats till alla barn som behöver en förskoleplats, inte ens garantiförskolan med vänteplatser till de andra förskolorna räcker till. Att ta hem Alicia nu och riskera att stå utan plats alls när jag ska börja arbeta igen är det som hindrar mig från agera direkt. Dessutom kommer vi då inte bara behöva en plats utan två, vilket känns som en omöjlighet.

Det kunde inte inträffat på ett mer olämpligt tillfälle. Som att det inte är tillräckligt mycket förändringar i Alicias liv just nu ändå. För det första lillasysters entré i hennes liv med allt som det medför. En ny människa att lära känna, hitta sin nya plats i familjen och nya rutiner som ska etableras. Även hälften av barnen på Alicias avdelning är nya som hon måste lära känna. Och dessutom att hon varit ifrån förskolan i över tre månader och måste komma in i det igen.

Det är nästan för mycket för en vuxen att hantera hur ska en tvååring kunna göra det? Det är tur att hon är så trygg i sig själv i grund och botten. Hur ska jag göra? Följa mitt hjärta och ta hem henne och riskera att stå utan förskoleplats? Eller hoppas att allt kommer lösa sig och stå emot seperationsångesten? Ett som är säkert är om jag inte känner mig trygg med de nya pedagogerna eller om jag ser att Alicia mår dåligt på något sätt då tar jag hem henne ändå.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

Nina
,
Har min dotter på 15 timmar eftersom vi fick vänta så pass länge på våran plats att jag hann bli gravid igen haha. Låter henne få vara där för att hon trivs så bra där och pågrund av att man kände sig trygg med pedagogerna så förstår att det är jobbigt att det ska komma nya ! Men det kan ju bli till det bättre, barn anpassar sig så himla bra. Det är tyvärr lite jobbigare för oss 😉 Sen för att vi inte ska bli av med hennes plats när vi äntligen fick en. 😊 fördelen är ju att man faktiskt kan ta hem henne när dom värsta sjukdomarna härjar, så har vi tänkt försöka göra i alla fall. Sen kan man ju tyvärr inte undgå allt 😂
mammashus
mammashus,
Så skönt att din dotter trivs, hoppas det blir likadant för Alicia med de nya pedagogerna. Det kan ju som sagt bli bättre med. 😊
nouw.com/mammashus
eschutz
eschutz,
Jag förstår precis hur du tänker. Jag vill egentligen inte ha Wiggo på dagis sen när vi skaffar ett till syskon men med tanke på den sjuka platsbristen i kommunen så kommer man väl vara tvungen. Jag pratade med BU i helgen (vice ordf i BU är min chef) & just nu står 58 barn i kö & med de två garantiförskolorna kommer de kunna lösa 27 av dessa 58 platser.. Kommunen har varken avsatta pengar eller resurser för mer vilket är helt sjukt ! Så man ska verkligen vara glad om man får en plats och hålla hårt i den tyvärr.. Jag hade mer än gärna tagit hem Wiggo sedan och vart hemma med både honom och hans framtida syskon dels för att slippa alla baciller från dagis och för att jag vill umgås med mina barn ! Det finns så många möjligheter att ge allt som dagis ger om inte ännu mer själv .
nouw.com/eschutz