Tiden på bb - Alicias första dygn

Natten till torsdagen den 24 september 2015, bf + 13, klockan 01:02 förändrades livet för mig för all framtid. Det var då Alicia såg dagens ljus och jag blev hennes mamma. (HÄR kan du läsa hela min förlossningsberättelse.) 56 timmar efter första värken var hon äntligen här, varm, kladdig och alldeles underbar. M hade tagit av mig mina glasögon under krystningsarbetet, för jag höll tydligen på att krossa dem hela tiden, så nu såg jag denna underbara varelse alldeles suddigt. Jag fångade Ms varma tårögda blick, så fylld av kärlek, en sådan lättnad över att lillan äntligen var här hos oss, och att allt gått bra. När jag väl fick på mig glasögonen igen kunde jag inte slita min blick ifrån henne, den kärlek jag kände, och fortfarande känner, när jag tittade på henne går inte ens att beskriva i ord, den är större än allting annat.

M klippte stolt navelsträngen, och mitt i allt glömdes saxen bort, så där stod han frågande med saxen i högsta hugg innan en barnmorska upptäckte det och tog hand om den. Jag fokuserade på vårt lilla mirakel medan barnmorskan först i princip drog ut moderkakan medan hon bad mig krysta en sista gång, sedan bedövade hon mig innan hon började sy. Såhär i efterhand känns det nästan lite komiskt att efter jag fött barn utan bedövning så bedövar barnmorskan området med lite bedövningssalva, den värsta smärtan var ju redan över. Snart var barnmorskan klar, jag fick byta säng och sedan fick vi rummet för oss själva. Men nu var vi tre istället för två.

Lillan hittade snabbt bröstet och låg hud mot hud med mig och snuttade, M satt i en fåtölj vid min sida, nästan i dvala av utmattning, men jag hade bara ögon för vårt underverk. En barnmorska kom snart in och vägde och mätte vår lilla älskling. Alicia Mikaela - 2870 gram och 49 cm kärlek, en perfekt blandning av oss båda.

Det dröjde ända tills klockan kvart i 5 på morgonen innan vi fick ett rum på bb-avdelningen, då hade jag knappt sovit något alls sedan söndagsnatten, så att säga att jag var trött är en underdrift. Väl på rummet fick vi den berömda bb frukosten med goda mackor och varm choklad, och några informations-brochyrer om tex. amning. Så fort jag ätit färdigt somnade jag av utmattning, och M slumrade snart med lilla Alicia sovandes på sitt bröst, hud mot hud.

Framåt klockan 10 på morgonen väcktes vi när det var dags för frukost och lillans första läkarundersökning. Lillan var så otroligt liten, jag var nästan rädd att ta i henne, tänk om hon skulle gå sönder. Försiktigt, försiktigt svepte jag in henne i en varm filt och la ner henne i babynestet i bbs plastvagga på hjul. Det enda som syntes av hennes lilla kropp var det vackra ansiktet som stack upp ur filten, och den stora vita mössan som satt på hennes huvud. Jag fick använda mig av vaggan som stöd när vi gick, jag kände mig så ostadig på benen, yr. Varenda muskel i min kropp värkte, träningsvärk i muskler jag inte ens visste att jag hade, jag kände mig totalt överkörd. Underlivet gjorde mindre ont än vad jag förväntat mig, men att sitta ner var obehagligt, så jag satt väldigt bakåtlutad när vi åt frukosten. Läkarbesöket gick över förväntan, lillan klarade besiktningen galant. Dock hade sugklockan lämnat ett sår i hennes bakhuvud, så läkaren ville undersöka det igen nästa dag.

Resten av dagen spenderade vi på vårt rum, lika trötta alla tre. Vi sov, gosade, och började sakta lära känna vår lilla dotter. Alicia spenderade dagen i blöja, den alldeles för stora mössan och små sockor, hud mot hud med mig eller med M. Det kändes helt ofattbart att hon äntligen var här, att hon verkligen var vår dotter. Så mycket kärlek. Personalen såg vi inte skymten av på hela dagen, de hade så mycket att göra. En gång ringde jag in dem för att få hjälp med amningen, men barnmorskan bara körde in bröstet i munnen på lillan och gick sedan sin väg, jag satt chockad kvar.

Framåt eftermiddagen gick M och hämtade mat till mig och köpte en portion till sig, inte det godaste jag ätit direkt men jag var så hungrig, jag hade knappt fått i mig någon mat under förlossningen. Stora delar av dagen sov jag bort, helt utmattad, medan M tog hand om och gosade med lillan. Men när jag var vaken hade jag Alicia tätt intill, gosade, ammade och studerade henne in i minsta detalj, jag kunde inte få nog. När det var dags att sova flyttade M och jag ihop sängarna till en dubbelsäng och placerade babynestet med lillan emellan oss. Först hade jag svårt att koppla av, men snart slocknade jag av utmattning. Lillan var lika trött som jag, och sov så gott, gjorde inte mycket väsen av sig den natten.

Följande morgon började mjölken rinna till, det var verkligen inte skönt. Brösten blev så ömma, tunga och det kändes som om de skulle sprängas. Det kändes som om jag hade mjölk ända ut i armhålorna. Vid ett tillfälle tyckte jag faktiskt att de gjorde ondare än underlivet. Amningen var fortfarande svår att få till, men det gick bättre och bättre hela tiden. Lillan hade rätt teknik redan från början, det var bara jag som skulle få in en fungerande rutin också. Men så mysigt det var, en sådan närhet, sådan kärlek.

En barnläkare under sökte lillan grundligt igen, de kontrollerade så att hon inte hade gulsot, tog blodsockret, lyssnade på hjärta och lungor, kände på hennes lilla mage, undersökte hennes höftleder, tittade i hennes mun och undersökte hennes reflexer. Även syn och hörsel kontrollerades, allt såg bra ut. Sedan var det bara jag som skulle undersökas innan vi skulle få åka hem.

Men läkaren hade fullt upp, det skulle ta flera timmar innan det blev min tur. Vi spenderade tiden på vårt rum, med vår underbara lilla bebis. Turades om att hålla henne, byta blöja och bara njuta. Jag passade på att ta en varm dusch, det kändes så skönt att tvätta bort allt kladd och blod, efteråt var jag helt slut men kände mig som en ny människa. En barnmorska som varit med när lillan var på väg till världen kom förbi, hon hade varit ett stort stöd under förlossningen så det var så kul att se henne igen, tacka. Hon svarade på alla frågor jag hade, hjälpte mig och gav tips om amningen, hon var helt fantastisk, vilka supermänniskor det finns inom vården som verkligen brinner för sitt yrke.

Så blev det äntligen min tur, läkaren kom in på rummet. Hon klämde lite på min mage, kände efter så att livmodern drog ihop sig som den skulle, pratade lite om förlossningen, kontrollerade så att amningen fungerade sedan var det klart, sisådär efter 10 minuter. Vi skulle få åka hem med vår älskade lilla vän. Jag hade noggrant valt ut kläder åt lillan, fantiserat om hur det skulle vara att klä henne i dem, och nu skulle det bli verklighet. Av alla kläder jag packat ner använde vi endast hennes små sockor, och när vi åkte hem valde vi ut en liten pyjamas i storlek 44 som vi försiktigt klädde henne i, rädda för att skada henne. Vi tog även på henne en liten tröja med nalleöron, som var alldeles för stor, vi fick vika upp ärmarna flera varv, med en söt liten mössa under. Det kändes helt overkligt, att hon var här, att hon var vår. Vi skulle få åka hem med henne, som en liten familj.


​Alicia Mikaela, 150924, kl 01:02, 2870 gram och 49 cm kärlek.

Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229