Utan modern sjukvård, hade vi överlevt?

Alicia i magen, vecka 35.

En tanke som kommit krypande i mitt huvud sedan förlossningen är: tänk om jag varit gravid för 100 år sedan. Hade vi båda överlevt?

Under förlossningen hände flera saker som gjort att jag börjat tänka i de här banorna. Lillan trivdes så bra där inne i värmen, så värkarna startade först efter en andra hinnesvepning på bf+10. Från den där första värken skulle det ta ca 56 timmar innan jag fick upp lillan på mitt bröst. 56 trötta, slitsamma, smärtsamma timmar. Men utan att tveka skulle jag gå igenom allt igen för min dotters skull. (Hela förlossningsberättelsen kan du läsa HÄR.)

Värkarna blev oregelbundna när jag låg ner, likadant blev det när jag var inne på förlossningen och barnmorskan ville att jag skulle ligga still en stund så ctgt fick bättre kontakt med lillan, då blev de allt mer glesa. Just värkarbetet var en bidragande orsak till att förlossningen drog ut på tiden. Tillslut när inte ens att ta hål på hinnorna för att vattnet skulle gå fick värkarna att öka sattes värkstimulerande dropp in. Då tog värkarna fart igen men de blev aldrig riktigt som de skulle. På slutet när jag skulle krysta var värkarna för korta och för täta för att vara effektiva, och tillslut visste jag inte ens när jag hade en värk och när den slutat, allt värkte. Utan droppet vet jag inte hur det skulle gått, hur långdragen förlossningen skulle blivit och om lillan klarat sig.

När jag tillslut öppnat mig till 9 centimeter kom äntligen krystvärkarna, trots att det var en kant kvar som lillan satt fast bakom. Vilken otrolig urkraft! Det var så skönt att äntligen få krysta, att känna att slutet var nära. Men det tog lång tid, och jag var helt uttröttad efter att inte sovit på snart tre nätter pga. värkarna. Lillan satt fast där bakom kanten, vi testade många olika ställningar under drygt två timmar men ingenting hjälpte. Om jag inte haft M vid min sida hade jag aldrig klarat av det, han var mitt stöd, min fasta punkt och min smärtlindring.

Klockan 00:39 tog vi beslutet att det var dags för sugklocka, jag var utmattad, värkarna kom hela tiden, och lillan satt fast. Sugklockan lossnade två gånger innan den började hjälpa till. Efter 8 drag och alla mina krafter kom äntligen vår älskade dotter till världen, kl 01:02 den 24/9 2015. Alicia Mikaela 2870 gram och 49 centimeter kärlek.

Tanken på att om vi inte haft modern sjukvård, värkstimulerande dropp och sugklocka, då vet jag inte om vi båda överlevt, återkommer då och då i mitt huvud. Vem vet hur lång förlossningen blivit då och om jag haft några krafter kvar, eller om lillan skulle blivit stressad av det långa förloppet. Tanken bleknar lite dag för dag, och det känns skönt att skriva ner den och sedan gå vidare.

Men på det stora hela är jag nöjd med förlossningen. Trots att den var så mycket tuffare än jag förväntat mig så lyckades jag på något vis klara mig utan smärtlindring (använde dock lustgas ett par timmar på den lägsta nivån innan krystvärkarna började) som var mitt mål, jag ville inte att liten skulle födas drogad. Det går ju inte att planera en förlossning, allt kan hända, alla förlossningar är olika, så jag hade inte så många förväntningar inför födseln. Jag ville fokusera på andningen, hålla mig lugn, och helst inte ta någon smärtlindring. Och på det stora hela blev det faktiskt så, om än mycket mer långdraget än jag någonsin kunnat tänka mig. Men belöningen, min älskade dotter, är värd all smärta i världen. Hon är den finaste som finns.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

Vera
,
Du var så otroligt stark! Är så stolt över dig! Lugn och fokuserad! Love u!
mammashus
mammashus,