Utomkvedhavadeskap?

Min blogg är som min dagbok, det är här jag dokumenterar allt viktigt som händer i mitt liv. Även det hemska. Jag känner att jag behöver skriva ner vad som hände den där fruktansvärda veckan i början av september. Den värsta veckan i mitt liv. Skriva ner mina tankar och känslor för att kunna bearbeta dem. För att sedan kunna släppa taget och försöka gå vidare. Det här är vår historia om vårt missfall. Del 1 kan ni läsa här.

Del 2, den 7e september 2016. Jag hade fått en tid för undersökning klockan tio den där onsdags morgonen. Under natten hade jag blött lite mer än jag gjort tidigare, men fortfarande var det inte alls mycket. Men trots det var jag så orolig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Min man tog ledigt från jobbet resten av veckan för att kunna vara hemma med mig. Så att vi mitt i allt det onda i varje fall skulle kunna ha varandra som stöd. Min mormor fick vara barnvakt åt Alicia medan vi begav oss mot Eksjö.

Det kändes så overkligt att sitta där i väntrummet och vänta på vår tur. Runt oss satt olika kvinnor som också väntade, jag kan bara gissa om de bar på samma rädsla som vi gjorde den där dagen. Inom mig pågick en känslostorm utan dess like, ena stunden ville jag bara springa därifrån och vara lyckligt ovetande, den andra kunde jag inte gå ovetande en enda sekund till. Snart var det vår tur, med en iskall hand om mitt hjärta gick vi till undersökningsrummet.

Gårdagens läkare var med, men en ny trevlig läkare genomförde undersökningen. Med min hand i min mans stora trygga hand fångade jag hans varma blick och såg min egen rädsla speglas däri. Läkaren valde att genomföra undersökningen med skärmen bortvänd från mig, vi skulle tydligen ändå inte förstå vad de tittade på. Den nya läkaren var mycket bättre än den föregående, och förklarade allt hon gjorde och var noga med att gå igenom allt med oss så att vi förstod.

Livmodertappen var fortfarande stängd, det var ett bra tecken. Likaså visade livmodern på en graviditet. Dock såg de fortfarande lite levrat blod i livmodern. Men läkaren såg också en rund och fin hinnesäck. Hon kunde inte helt utesluta utomkvedshavandeskap, men trodde inte att så var fallet. Hon listade vad hon trodde var troligast. 1. Början till missfall. 2. Tidig graviditet. 3. Utomkvedshavandeskap.

Det var så tufft att vi fortfarande inte fick klara besked. Vid det här laget ville jag bara veta, så att vi kunde ta oss vidare, på det ena eller det andra sättet. Att gå i ovisshet tog på mina krafter, jag slets mellan hoppet och förtvivlan hela tiden. Jag kontrollerade hela tiden om jag börjat blöda något mer, men det hade jag fortfarande inte, det gav mig hopp, men endast ytterst lite. Det kändes inte bra innerst inne.

Nu kunde vi bara vänta, dagen efter skulle jag lämna ett nytt blodprov och på fredagen hade jag tid för nästa undersökning. Aldrig har tiden gått så långsamt. Det kändes förkrossande att inte veta. Lever vår lilla där inne i magen? Finns det något hopp? Eller bär jag på en liten bebis vars hjärta inte längre slår? Nu kunde vi bara hålla tummarna och hoppas att allt skulle gå bra.



Del tre hittar du här.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer

Jenniferssynpalivet
mammashus
mammashus,
MrsHenriksson
MrsHenriksson,
💕💕💕💕💕kramar
nouw.com/mrshenriksson
IP: 82.99.3.229