Snälla, låt min lilla ängel förbli ett oskyldigt barn som älskar att leka så länge det bara går. Låt henne skonas från kroppshets och dålig självbild!
Idag fick jag prata med min tre åriga lilla dotter om något som jag inte alls var beredd på. Som jag inte trodde att jag skulle behöva prata med henne om än på flera år. Vi hade precis kommit hem från förskolan och klädde av oss ytterkläderna i hallen. När vi kommit in i vardagsrummet fick hon syn på min nya tröja, som har en rosett på tröjärmen vid handleden. Min lilla tjej som alltid älskat allt som har med rosetter, glitter och dylikt att göra tittade noga på rosetten och sa: ”den där var inte cool mamma.” Min haka föll till marken, jag var helt säker på att hon skulle säga något om hur mycket hon tycker om rosetter. Jag trodde faktiskt inte att hon visste vad ocoolt betydde överhuvudtaget.
Det värsta av allt var vad hon sa sedan. När jag satte mig ner med henne och började förklara att det där inte var speciellt snällt sagt så pekade hon rakt på mig och sa: ”du är ful.” Mitt hjärta stannade där och då. Var tusan kom det där ifrån? Hård ord som jag inte trodde Alicia ens kunde, kastade hon rakt i mitt ansikte. Ord som jag aldrig vill höra komma över min dotters läppar igen. Jag försökte sansa mig så fort jag bara kunde men mitt huvud fylldes av en miljon olika tankar på en gång. ”Var har hon hört de orden tidigare? På förskolan? Har någon sagt så till henne? Hur ska jag göra för att lära henne att ord kan såra? Att lära henne att vara en bra kompis? Och det viktigaste av allt, hur kan jag hjälpa henne att få en sund och bra kroppsbild?”
Jag satte mig ner med henne och försökte förklara så gott jag kunde. Att mamma blir ledsen om du säger så, att det inte var snällt sagt. Att hon skulle försöka tänka på hur hon skulle känna sig om någon sa så till henne. Om orden skulle göra henne ledsen skulle det även såra andra, och kommer man inte på något snällt att säga så är det bättre att inte säga någonting alls. Det var nog mycket att ta in för en treåring, men det är så viktigt att hon lär sig. Jag darrar nu inför uppgiften att vägleda henne till att bli en bra vän, och hjälpa henne att få en sund kroppsuppfattning, men jag ska göra allt i min makt för att lyckas. Det här är så viktigt att det ens är svårt att sätta ord på mina tankar, men här om någonstans kanske jag kan få rätsida på allt som nu snurrar i mitt huvud.
Men det som lugnar mig är att Alicia är världens snällaste och goaste lilla tjej. Hon har inte ett ont ben i sin kropp och sprider alltid glädje omkring sig. Aldrig tidigare har hon sagt något liknande och jag hoppas att det inte kommer att hända igen, hur orealistiskt det än låter. Som förälder har jag funderat mycket på detta och försöker hela tiden ingjuta självförtroende i tjejernas uppfostran. Dina barn är ju alltid oändligt vackra, och för mig är mina tjejer de vackraste som finns, på både insidan och utsidan, precis som för alla föräldrar. Det som krossar mitt hjärta är att behöva konstatera att uppväxten kommer försöka beröva dem den känslan. Barn kan vara så grymma. Vår värld lär oss att utseende betyder allt. Nu gäller det att lära dem vad som verkligen betyder något.
Våra barn speglar sig själva genom oss och tar efter precis allt vi gör. De får tyvärr allt för ofta smaka på vårt kroppshat. Det är de där små kommentarerna som slipper ut, eller när du står där och klämmer på din mage framför spegeln. Barn märker allt har jag uppmärksammat. Jag försöker att tänka på vad jag säger, hur jag beter mig och vilken kroppsbild jag speglar till mina barn, men det är svårt. Jag ser så mycket kroppshets i min omgivning, och önskar nu att alla tänkter igenom vad de säger till sina barn. Att vi lär dem att märket på ens kläder inte spelar någon roll, bara du trivs och gillar det du har på dig. Att alla är lika mycket värda, oavsett utseende. Och så kanske det viktigaste av allt, att vi lär dem att en kropp alltid är fin, oavsett hur den ser ut. Alla ser ändå olika ut, och det är underbart!
