Vattnet gick!

Ungefär vid den här tiden för ett år sedan var jag inne på förlossningen. Värkarna hade återigen blivit oregelbundna när jag låg ner. Så för att få fart på dem igen bestämde vi oss för att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. I samma veva sattes en scalpelektrod på lillans huvud för att få full koll på hur hon mådde. Läkarens min när hon såg lillans hjärtslag på monitorn fick mitt hjärta att stanna, lillan hade blivit stressad av behandlingen och snart kom en till läkare springande. Som tur var återgick hennes hjärtslag till det normala precis då, så den andra läkaren vinkades bort.

Jag hade föreställt mig en flod med vatten som skulle forsa ut, men när de tog hål på hinnorna sipprade endast lite vatten ut, inte alls som jag föreställt mig. De fick byta skyddet jag låg på en gång, mer behövdes inte. Det var en så konstig känsla när de gjorde det, det ryckte till och det kändes som att det kom mer vatten än vad det verkligen gjorde.

Vetekudden var sedan länge bortglömd, den gjorde ingen nytta längre. Jag satt på en pilatesboll länge och gungade, med min man bakom mig. Hans stora händer som masserade mitt ryggslut där mycket av smärtan satt. Jag andades mig igenom värkarna som fortfarande var oregelbundna, men så starka. I flera timmar satt vi så, jag förstår inte hur vi orkade. Kl 18:45 sattes dropp med värkstimulerande medel och snart kom värkarna tätare igen. 

Klockan passerade 20 och jag började bli allt tröttare, helst skulle jag vilja ta ett varmt bad som smärtlindring men det var uteslutet nu när vattnet hade gått. Istället tog jag lustgas på den lägsta nivån. Jag ville inte bli påverkad av lustgasen så istället för att andas in gasen snabbt för att bedöva toppen av värken, använde jag masken för att lättare kunna fokusera på andningen, med lugna, långa andetag. Utan M vid min sida hade jag aldrig klarat av det, han höll min hand, höll mig lugn, masserade mig och fick mig att äta lite mellan värkarna.

Klockan blev 22 och det var skiftbyte. Jag var helt avtrubbad mot omvärlden, tidigare hade jag småpratat med barnmorskan men nu uppfattade jag knappt den nyas namn. Hela min värld bestod av M, hans lugnande röst och trygga händer, som hjälpte mig igenom varje värk. Nu var jag öppen 7 cm och barnmorskan tyckte att jag skulle gå på toaletten. Den halvtimmen jag och M spenderade på den lilla toaletten var den jobbigaste tiden av hela förlossningen. 

Jag tappade fokus nu när M inte kom åt att massera och jag inte heller hade lustgasmasken att fokusera på. Jag sa till M att "nu tappar jag kontrollen" samtidigt som jag snyftade till. Tvivel på hur jag skulle klara av det sista av förlossningen flög förbi i mitt huvud, jag var så trött och samtidigt stegrade sig smärtan i värkarna. M var den som höll mig vid ytan, höll mig upprätt och hjälpte mig tillbaka till vårt rum.

Väl där slängde jag mig mot gåstolen då nästa värk kom, med en sådan kraft och tryck att jag nästan slogs omkull. Den första krystvärken, en sådan urkraft! Barnmorskan frågade om det tryckte på, och de orden var det som lugnade mitt sinne igen. Jag återfick mitt fokus, snart skulle lillan äntligen vara här! På ungefär en halvtimme när vi var inne på toaletten hade jag öppnat mig de sista centimetrarna, nu återstod endast en liten kant. Lustgasen låg bortglömd kvar på bordet, när jag såg när en bricka med olika instrument rullades in, förberedelser mot det mest fantastiska mötet i mitt liv, det med vårt underbara barn.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer