Vecka 12

Varje vecka under graviditeten har jag skrivit ner mina symptom och funderingar och även fotograferat min växande mage. Allt för att ha något att titta tillbaka på senare och minnas alla detaljer. Jag gick in i vecka 12 i början av februari och här nedan kan ni läsa mina tankar från den veckan. Jag hoppas ni tycker det är lika roligt som jag att följa med i varje steg i den här resan mot ett syskon till Alicia!

Den 27e januari 2017.

Idag gick jag äntligen in i vecka 12! Lite säkrare veckor närmar sig, så otroligt skönt. I början av veckan hade jag inskrivning på Mvc (Mödravårdcentralen.) Jag valde samma barnmorska som jag hade när jag väntade Alicia, hon är så bra och det känns tryggt med henne, dessutom vet hon allt om vårt missfall i höstas. Bara det att mötas av en kram när man kommer dit betyder väldigt mycket. Vi kollade mitt blodtryck, vägde mig, lämnade blodprov och urinprov och kollade sockret i blodet, allt såg bra ut. Vi tog även blodprov inför kub i slutet av veckan. Sedan pratade vi igenom graviditeten, lite om förlossningen med Alicia och min sjukdomshistoria. Inga konstigheter. Allt kändes så bra!

Moderkakan och navelsträngen har helt tagit över tillförseln av näring och syre till fostret. Fostret är ungefär fem centimeter långt och väger knappt 15 gram. Det har tunn, genomskinlig hud och på fingertopparna börjar det unika fingeravtrycket att bildas. Överläppen får sin amorbåge och fingernaglarna blir tydligare. Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen. Efter den här veckan är den största risken för missfall över. 27,9 % av graviditeten har passerats och det är 202 dagar kvar till beräknad förlossning.

I slutet av veckan hade jag tid för kub testet i Eksjö. Nervöst satt vi i väntrummet och höll varandra i handen medan vi väntade på vår tur. Trots att vi sett vårt lilla pyre för ett par veckor sedan var jag rädd att något skulle ha hänt, jag hade ju faktiskt småblödigt någon vecka tidigare. När den kalla gelén lades på magen kände jag mig på något konstigt sett lugn, det skulle nog gå bra det här. Sekunden senare fick vi se en sprattlande mini på skärmen som gnuggade sig i ansiktet. Kärlek vid första ögonkastet! Allt såg så bra ut, låg risk för någon kromosomavvikelse, men hon kunde se en vätska på ett ställe i livmodern. En bit från barnet som tur är, och barnmorskan trodde att det var gammalt blod eller någon vätska. Antagligen där jag blödigt tidigare. Så läskigt, men samtidigt lugnade hon mig. Och jag såg ju det lilla hjärtat slå och mini sprattla där inne, jag försökte fokusera på det i stället.


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer