Vecka 9

Innehåller affiliate-länkar

Varje vecka under graviditeten har jag skrivit ner mina symptom och funderingar och även fotograferat min växande mage. Allt för att ha något att titta tillbaka på senare och minnas alla detaljer. Jag gick in i vecka 9 i början av januari och här nedan kan ni läsa mina tankar från den veckan. Vid det första ultraljudet blev jag framflyttad några dagar så just nu är beräknad födsel den 17/8 2017. Jag hoppas ni tycker det är lika roligt som jag att följa med i varje steg i den här resan mot ett syskon till Alicia!

Den 6e januari 2017.

Vecka 9 är skräckens vecka för mig. I början av vecka 9 fick vi bekräftat missfall i höstas. Jag är så rädd att det ska hända igen! I slutet av veckan hade vi även en tid för ett tidigt ultraljud. Då jag blödde i flera månader efter missfallet och sedan blev gravid direkt efter fick jag en tid för att se att allt såg bra ut och datera graviditeten. Illamåendet hänger med och veckan bjöd på den första spyan. Men illamåendet är inte konstant som tur är, det kommer och går.

Fostret är nu mellan 22-30 millimeter långt från huvud till stjärt. Fingrarna har växt ut längre och simhuden mellan dem börjar försvinna. Tårna håller nu också på att utvecklas. När du är gravid i vecka 9 så finns redan de inre delarna av könsorganen, äggstockar eller testiklar. Det yttre könsorganet bildas nu ur två veck och en liten könsknopp ovanför dem. Från början är där ingen skillnad mellan pojke och flicka. Hjärtat utvecklas färdigt under den här veckan. Barnet får fortfarande en del näring från den så kallade gulesäcken, men moderkakan tar mer och mer över och gulesäcken börjar tillbakabildas. 20,4 % av graviditeten har passerat och det är 223 dagar kvar till beräknad förlossning.

Som tur är började jag arbeta på ett nytt arbete i mitten av vecka 9 och det höll mina tankar sysselsatta. Barnledare i svenska kyrkan, klapp och klang, öppet hus och en himla massa bus. Men så hände det som inte fick hända, alla gravidas största rädsla, jag började stört blöda. Igenom byxorna och allt, klart blod utan klumpar. Mitt hjärta stannade och jag fick panik, visse inte vart jag skulle ta vägen. Jag trodde verkligen att det var kört, och mitt hjärta var krossat. Som tur var inträffade detta på lunchen så jag samlade mig och smög iväg och köpte bindor mm. utan att någon märkte det. Väl hemma föll jag i tårar i min mans famn direkt. Men senare på kvällen avtog tillslut blödningen. Men det var så svårt att hålla skenet uppe den veckan innan det var dags för ultraljud.

Två dagar senare hade jag tid för det tidiga ultraljudet och jag bestämde mig för att vänta på svar tills dess, det finns ju inget de kan göra ändå. Två evighetslånga dagar senare var det dags, jag och man min var så otroligt nervösa och rädda där vi satt bredvid varandra i väntrummet. Snart var det vår tur och darrande kröp jag upp i gynstolen. Med min mans trygga hand i min stirrade vi på den tomma skärmen. Skräcken rev i mig, så rädd för vad jag skulle få se. Vår förlust så färskt i minnet. Och så sekunden senare såg vi båda två vår lilla, såg hur hjärtat slog och hur bebisen rörde på sig där inne i tryggheten. Kan ni förstå vår lättnad! Vi bara log och tittade varandra djupt i ögonen med tårfyllda ögon. Vår älskade lilla bebis! Blödningen trodde läkaren berodde på att ett blodkärl brustit. I fortsättningen ska jag ta det lugnt och inte bära tungt. Inte det lättaste med en 16 månaders här hemma...


Jennifer <3

Gillar

Kommentarer